Konsten att andas

tjugoåtta

Det första jag fick syn på när jag satte en fot i matsalen var ballongerna. Rosa, gröna, gula, svajande ovanför det ångeststämplade bordet där jag och de andra med ätstörningar brukade sitta. Som om de kunde trolla bort alla tunga känslor, bädda in rummet i en illusion av att allt är okej. Allt är bra. Eller, kommer bli bra.

Jag som varit övertygad om att ingen här visste om att det var min födelsedag. Men å andra sidan var det inte säkert att ballongerna var för mig. Med blicken i det beige-spräckliga golvet gick jag genom matsalen fram till serveringen, hoppades på att inte dra åt mig någon uppmärksamhet. Precis som jag plockade upp en bricka hördes en bekant röst bakom mig.

"Där är hon ju! Alva! Grattis på födelsedagen!"

Det var Lisen. Såklart det var.

Med ett försök att dölja hur obekvämt det gjorde mig vände jag mig om och log. "Hej. Tack så mycket!"

Ett tiotal till personer satt leende runt omkring henne, alla med blicken riktad rakt mot mig och det var tydligt att de sparat platsen i mitten åt mig. Ett litet, grönt paket låg på bordet framför Lisens tallrik. Hur kunde hon ha vetat? Hade hon googlat mig?

Den guldlockiga kvinnan i serveringen log när jag vände mig tillbaka till henne. "Ha den äran." Hon sa det med en sån värme men ändå gjorde det mig stel och kall. Jag kunde inte riktigt le tillbaka. För det kändes inte bra. Ingenting i att fylla år här kändes okej. Det kändes som en så tydlig stämpel i tiden. Att jag varit här under 2 åldrar. Att jag nu var ett år äldre och inte en sekund närmre att bli frisk. Det försäkrade den gräddiga makaronpuddingen på tallriken mig om. Ångesten som kröp upp som en klump i halsen. Glassen från här om dagen, segern, solen som träffat min hud och fyllt min maggrop med hopp var som bortblåst. Nu fanns bara rädslan för att tappa kontrollen. För att tömma tallriken.

Jag slog mig ner på den förväntade platsen vid bordet. Visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Ballongerna svajade till när jag drog in stolen. "Hur visste du?" Jag såg på Lisen.

Hon strålade. "Du tror visst att du kan gå runt helt anonym här?"

"Ja eller...jag menar. Jag har ju inga sociala medier. Eller jag har ju inte dig nånstans?"

Lisen skrattade. "Nej men det var Camilla som berättade. Jag tror att din mamma hade pratat med henne om det. Och de skickade det här." Hon gjorde en gest mot paketet framför sig.

Okej så de hade inte glömt bort mig helt. Paketet var från min familj. Av någon anledning kändes det som en lättnad att det inte var Lisen som fixat något. Då skulle jag bli skyldig henne detsamma.

"Så, vad väntar du på? Öppna det!"

Inför alla? Jag såg mig obekvämt omkring och det blev så tydligt att jag verkligen inte kände någon annan än Lisen. Hade inte ens lagt deras namn på minnet och ändå satt de här och firade mig. Det hela kändes smått surrealistiskt.

Tveksamt lyfte jag upp paketet och började loss tejpen som höll papperet på plats. Det var helt fyrkantigt, ungefär lika stort som min näve och vägde i princip ingenting.

Medan jag fumligt öppnade paktet kände jag en kyla i min nacke. Ett vinddrag, och sen en värme. Det var Josef som passerade, påväg mot sin vanliga plats intill fönstret. Han såg inte på mig och jag blev med ens orolig att han var sur på mig för att jag gått under natten. Men det hade ju inte handlat om honom. Det var bara mina lungor som behövt frisk luft och min hjärna som behövde få tänka i lugn och ro.

"Hur går det egentligen?" Lisen såg oroat på mig och jag blev medveten om att jag svävat iväg i tankarna. "Så hårt kan inte det där papperet sitta."

"Håll käften", sa jag skämtsamt och hon log.

Det var ett halsband, inbäddat i en vit sidenglänsande ask. Kedjan var smal och silverfärgad och en rosaskimrande pärla hängde från en silverögla. Det var vackert. En lapp låg bredvid. Till vår älskade, saknade, starka tjej.

"Gud vad fint!" utbrast en tjej till höger om mig. Jag nickade, blickade åter igen bort mot Josef och ryckte sedan till när jag insåg att han iakttog mig. Ett svagt leende lekte på hans läppar.

"Får jag se?" frågade Lisen och sträckte fram en hand. Jag räckte henne halsbandet och passade sedan på att smaka av lunchen. Den smakade precis lika kaloritätt som jag föreställt mig. Det var dock svårt att fokusera på någonting annat än pojken i andra änden av matsalen. Allt jag ville var att gå fram till honom och fråga om han var okej. Om vi var okej. Om det ens fanns något "vi" och vad det i sånna fall var.

"Vill du sätta på dig det?"

Lisen räckte tillbaka halsbandet och jag skakade på huvudet. "Kanske senare. Nu ska jag...äta."

"Du kanske kommer vilja spara dig lite", började Lisen och jag höjde ett ögonbryn.

"Ursäkta?"

I samma sekund brast halva matsalen ut i "ja må hon leva" och kökspersonalen kom bärandes på en stor, gräddtårta med jordgubbar och chokladflarn. Som om den här dagen inte kunde bli värre. Bara dess existens hade gett mig ångestpåslag vid minsta tanke i över en vecka. Och nu det här.

Jag gömde ansiktet i händerna och försökte göra mig så liten som möjligt men det verkade inte spela någon roll. Alla i hela matsalen stirrade mot vårt bord, i synnerhet på mig.

Tårtan placerades på ett bord intill kaffemaskinen Camilla reste sig från sin plats. "Ett fyrfaldigt hurra för Alva idag på hennes nittonårsdag!"

Hurra, hurra, och så vidare.

Jag hade stängt av, tog inte in ett ord ett en rörelse som skedde omrking mig. Höll blicken stadigt fäst vid tallriken och den knappt påbörjade makaronipuddingen. Var det här en dröm? En mardröm.

Nej, det verkade inte så. Jag fick aldrig panikångest i mina drömmar och trycktet som la sig över mitt bröst, fick mitt ena ben att börja skaka lätt var absolut verkligt. Lite för verkligt.

Det här kunde inte hända nu. Inte här. Inte igen.

Ändå kom det krypande. Mörkret som suddade min syn, gjorde kanter suddiga och alla linjer svajiga, rörliga. Jag försökte greppa efter verkligheten men det var som om jag bara gjorde det i mina tankar, samtidigt som kroppen loggade ut. Svimmade. Igen.

Och mitt i allt, djupt inbäddat, fanns skammen.

När jag vaknade upp igen var min första tanke att vilja förklara. Förtydliga att det var alla blickar och all uppmärksamhet som blivit för mycket. Att jag inte svimmat för att jag inte ätit tillräckligt.

Utan att ens se mig om för att försöka förstå vart jag befann mig satte jag mig upp. Yrseln steg återigen upp i huvudet i form av en stark värk och jag tog mig för pannan.

I samma sekund greppade någon tag om min hand. När jag återigen slog upp ögonen, såg udden av tatueringen sticka fram under den gråa luvtröjan log jag.

Josef var här och trots att hela situationen var enormt genant fick det mig att må lite bättre.

Jag låg i en soffa inne i ett rum jag inte kände igen.

"Vart är vi?"

"Kökspersonalens personalrum", svarade Lisens röst och jag vred huvud och fick syn på henne intill mina fötter. "Hej."

"Hej. Förlåt", började jag men hon skakade på huvudet.

"Säg inte förlåt. Jag fattar."

På soffbordet framför mig stod ironiskt en bit av tårtan och väntade på mig, tillsammans med asken med halsbandet.

"Jag vet inte om jag kan..."

"Vi skulle kunna dela", föreslog Josef. "Alla tre. Lite måste vi väl få fira?" Han log mot mig och kramade om min hand.

Det kändes ända in bröstkorgen när han nöp åt. Som om han kramade mig ända in. Och på något sätt kändes det fint. Att få fira, här inne. Tillsammans med de enda personerna här som faktiskt kände mig. En del av mig i alla fall.