Konsten att andas

tjugoett

TRIGGERVARNING! Innehåller beskrivningar av ohälsosamma tankemönster rörande ätstörningar och psykisk ohälsa.

Vill bara återigen varna känsliga läsare. För er som kanske själva varit där, som fortfarande är där, som är påväg därifrån eller redan lämnat. För er som lämnat men ännu inte läkt. Det sista jag vill är att ge någon hjärnspöken eller ångest eller få någon att falla tillbaka. Jag vill tro att den här boken är viktig för att den förklarar hur det kan vara.

Jag är övertygad om att alla, med rätt hjälp, kan bli friska men om du känner att det här är känsligt för dig kanske det är klokare att inte läsa. Att tillåta dig själv att bli hel först och sen återvända. Eller inte återvända, det är upp till dig för du är viktigast av allt.

Och du är bättre än dina hjärnspöken.

-------------------------

Tjugoen dagar.

Det var tiden jag hade fått för att stabilisera mina värden. Min framtid hängde på de här tre veckorna. Åtminstone var det så det kändes.

Fram tills nu hade boendet varit den sista platsen i världen jag ville spendera mina dagar på. Jag hade längtat härifrån, ansträngt mig för att inte bli för bekväm, till viss mån stängt ute människor. Hade inte ens packat upp från neccisären inne på toaletten. Inte för att jag använde mitt smink särskilt mycket, det var mer en symbolisk gest. Eller idioti.

Nu hade den känslan vänt. Mitt rum med det kalla golvet och de tomma väggarna kändes som en frizon, en varm kram och jag ville inget hellre än att stänga in mig och gå i ide under det tjocka duntäcket. Låta tystnaden och lugnet hålla mig. Trösta. Låta mig bara vara.

Vardagen här var ensam men jag var åtminstone trygg. Hur mycket det än tog emot att erkänna det för mig själv så visste jag att jag var omsluten av människor som ville mig väl. Det enda verkliga problemet var att deras tillvägagångssätt för att hjälpa mig var att psykiskt mörbulta mig.

Än hade jag inte gjort någonting särskilt för att klara tre-veckors-målet. Den här lördagen hade jag, tvärt om, skippat frukosten och istället spenderat hela förmiddagen med att stirra upp i taket. Huvudet kändes tungt. Bultade, precis vid tinningarna och bakom ögonen. Jag kände igen symptomen. Käkarna som värkte när jag slog upp ögonen på morgonen, det svaga suset i öronen, nacken som stelt stramade när jag vred huvudet. Stressen som hindrade mig från att tänka klart.

Spänningshuvudvärk. Den brukade komma och gå men det var längesedan den slagit så hårt som de senaste dagarna.

Under gymnasiet hade mamma och pappa betalat för en app i mobilen med meditationsövningar. Allt för att hjälpa mig att slappna av. Jag hade använt den, en gång, sedan känt mig dum och raderat den. När de frågade om jag kände av någon skillnad ljög jag och var tacksam.

Vid lunchtid knackade det på min dörr. Det var Lisen som ville att jag skulle följa med till matsalen.

"Jag märkte att du missade frukosten." Hon var klädd i en vit linneskjorta med en beige slipover över och nedtill de blåa jeansen som hon, höstdagen till ära låtit bli att vika upp. De låg skrynkligt över anklarna.

"Jag försov mig", ljög jag och kände mig med ens dum. Varför allt detta ljugande?

Till och med jag förstod att anledningen till att jag inte kunde berätta sanningen var för att jag skämdes och för att jag innerst inne visste att jag gjort fel. Att jag borde gått på frukosten. Annars skulle de behöva lägga in mig. Tanken fick det att knyta ihop sig i magen. Ångest.