Konsten att andas

fyra

Snabbare. Några steg till. En liten bit längre än förra gången. Bara så du känner den välbekanta blodsmaken i munnen som ett kvitto på maximal ansträngning. Att kroppen pushats till sitt max. Att det inte finns något mer att ta av.

Benen som stumt studsar mot asfalten under dig. Varje steg en kraftansträngning. Du orkar några meter till. Du måste orka några meter till.

Landskapet på sidan av dig sveper förbi likt en illusion. Blicken blir allt mer svår att fokusera. Du känner hur hjärnan kopplas bort för en sekund.

Och äntligen kan du andas ut.

Jag väntade tio sekunder innan jag plockade upp telefonen. Slöt ögonen och hoppades att de dova vibrationerna skulle avta. Så var inte fallet.

"Du har kommit till Alva Landström."

En djup suck hördes i andra änden. "Äntligen. Jag har ringt dig typ hundra gånger." Linn lät irriterad.

"Typ fyra", rättade jag och fick hejda mig själv för att inte säga någonting mer otrevligt. Det var inte rättvist.

"Mhm", mumlade hon. "Varför har du inte ringt upp? Jag vill ju höra hur du mår fattar du väl."

Linn var min äldsta och närmsta vän. Ända sen den dagen i lekparken då hon trotsigt satt sig bredvid mig för att hjälpa till att bygga mitt sandslott (slutresultatet liknade mer en myrstack) fastän jag gång på gång puttat undan henne i ren protest. Våra föräldrar hade förundrat sett på då hon envisades med att resa sig igen och greppa tag i den blå spaden. "Vi gör tillsammans."

Sen gjorde vi allt tillsammans. Hade till och med haft turen att hamna i samma klass hela låg-, mellan- och högstadiet tills det att vi skiljes åt på varsina linjer under gymnasiet. Hon var intresserad av foto och av att skriva och tog sig därför in på estetlinjen med mediainriktigt medan jag sysslade med musiken.

"Det har varit lite mycket."

Åter igen hördes en suck men den här gången var den fylld med omtanke och värme. På det sättet som bara hon kunde "Jag var förbi din familj idag. Bara för att kolla läget."

"Hur mådde Emanuel?"

"Han verkade må okej", försäkrade hon. "Tyckte det var lite konstigt att inte du var där när jag kom. Jag tror det stressade honom."

Jag visste inte vad jag skulle säga. Bara tanken på min lillebror, på hur jag totalt sabbat hans födelsedag fick det att krypa i kroppen av skam och skuldkänslor.

"Men jag saknar dig. Hur mår du?"

"Eh", började jag men tvekade sedan en stund. En del av mig ville ljuga bara för att inte oroa henne medan den andra delen skrek efter att få kasta ur mig alla känslorna som lagts på hög. Som hotade att spränga mig. "Jag längtar hem varje sekund."

Jag såg framför mig hur hennes blick fylldes med medlidande.

Det skulle nog ta ett tag för mig att vänja mig vid matsalen. En del av min behandling innebar att jag helt förlorat kontroll över mina portioner och istället blev tilldelad en välfylld tallrik som någon av de anställda gjort i ordning åt mig. Den första frukosten hade bestått av havregrynsgröt med linfrön, mjölk och en rejäl sked lingonsylt. På sidan fick jag en smörgås med ost och smör, som jag slängde.

Till lunch serverades stuvade makaroner och köttbullar. Eller, som i mitt fall, falafel. Jag hade varit vegetarian sedan jag var sjutton.

Sorlet som uppstod i salen sprängde då jag ingående granskade tallriken framför mig. Siffrorna fyllde huvudet. Mjölkglaset stod hånfullt, fyllt till bredden. Ännu fler siffror och så det omedelbara illamåendet trots att magen kurrat ekande för över en timme sedan.

Paniken kröp sig inpå. Kände hur blodet rusade under huden. Hur hela jag kändes varm för omväxlingens skull. Jag tycker inte om pasta. En lögn jag dragit så många gånger. Nej, jag blir så slemmig av mjölk. Tror jag är lite allergisk kanske. Eller överkänslig. Hade sagt det så ofta att jag börjat tro på det själv.

Blicken granskade de övriga som satt vid bordet. Hur de petade i ärtorna eller blygsamt delade köttbullarna i mindre bitar. Såg så mycket av mig själv i deras rörelsemönster. Vissa pratade på, som om det inte vore något konstigt alls. Som om det här var en helt vanlig måltid.

Det var då jag såg honom. Han äntrade matsalen utan någon som helst tvekan, gick fram till självserveringen och lassade upp en generös mängd mat. Såg sig inte om då han målmedvetet gick fram till ett litet bord intill ett fönster i andra änden av rummet.

Han var relativt lång och smal. Håret mörkt, nästintill svart och yvigt, som om han precis stigit upp ur sängen. Käkbenet stod ut tydligt i ljuset från det stora fönstret och den svarta t-shirten blottade ett par vältatuerade armar. Mycket mer kunde jag inte urskilja på det långa avståndet men jag var trots det övertygad om att jag sett honom förut. Killen från sjukhuset. Det var någonting med honom som väckte mitt intresse, en nyfikenhet som jag inte känt kring någon av de andra jag träffat på här.

Jag slog ner blicken och tog en sparsam klunk av mjölkglaset. Svalde.