Konsten att andas

sjutton

Sommaren blev höst så himla snabbt och jag har haft så mycket att ta hand om gällande livet men här kommer ett kapitel. Jag har inte lagt skrivandet på hyllan, jag har inte glömt och jag tänker inte glömma. Den här boken betyder för mycket för mig. Kram, jag hoppas att ni mår bra!

----

Jag hade sällan svårigheter med att sova. Min kropp var i vanliga fall redo för att gå och lägga sig långt innan mitt dagsschema tillät. Redan vid middagen brukade benen kännas stumma, långsamma och blicken tappa fokus, röster bli oklara, hjärtslagen...tveksamma. Jag kunde känna det i bröstet men lät det aldrig oroa mig. Allt var som det skulle, jag var bra, och fin, i alla fall inte stor och av någon anledning var det det enda som spelade roll.

Den här kvällen var annorlunda. Tankarna rusade snabbare än vad jag hann med, det var omöjligt att finna någon ro i dem eller i mig själv. Kroppen gjorde ont, som om själva skelettet värkte och pulsen dunkade i öronen. Jag kunde nästan höra blodet forsa. Höll jag på att bli galen? På riktigt den här gången. Ja, kanske.

I mitten av allt fanns bilden av det som hänt under dagen, hur Tuva fallit ihop, alla skärrade blickar. Det var omöjligt att slå undan minnet. Skulle det aldrig försvinna?

I ren panik och av, vad som kändes som, brist på syre reste jag mig ur sängen och drog på mig ett par mjukisbyxor. Det klickande ljudet som uppstod när jag vred om dörrlåset hade aldrig tidigare känts så skarpt, kanske berodde det på tiden som jag visste närmade sig ett på natten. Det var visserligen inte så väldigt sent men här var det sällan någon vaken efter elva.

Med dunjackan under armen låste jag efter mig och smög fram till skohyllan. Jag behövde friskluft och framförallt någon annan utsikt än taket i mitt rum. Väl ute höll jag nästan på att snubbla över ett par skor. Tofflorna stod slarvigt utplacerade på trappen, som om någon sparkat av sig dem i all hast, och jag kände med ens igen att det var Lisens. Dock förstod jag inte alls hur de hamnat här. Kanske hade hon glömt ta in dem? Jag flyttade dem åt sidan och påminde mig själv att ta in dem på vägen tillbaka.

Stigen ner mot sjön antog en helt annan skepnad i mörkret och med varje steg jag tog kände jag hur ångesten, som i vanliga fall avtog, växte sig allt större. Hallonbuskarna på vardera sida om mig tycktes röra sig, som om någonting gömde sig bakom grenarna. Men det var ju bara i mitt eget huvud. Jag försökte intala mig att det skulle bli bättre så snart jag var framme vid sjön, då skulle allt bli bra.

Så hörde jag ett ljud som jag kände igen allt för väl och som fick mig att stanna upp en aning. Jag såg mig omkring, sökte med blicken men förgäves, allt var mörkt. Dock anade jag att ljudet kommit från någonstans längre fram på stigen. Jag skyndade på stegen, glömde helt att vara orolig och såg sedan, i skenet av den ensamma månen, en flicka sitta på knä på marken bredvid min bänk. Hon var klädd i pyjamasbyxor och en stickad kofta, håret var uppsatt i en knut och fötterna bara. Lisen. Jag behövde inte ens titta på marken framför henne för att förstå att hon kräkts.

Hon såg upp när jag kom gående, en kort sekund vilade blicken på mig för att sedan vändas bort. Fumligt drog hon koftan närmare kroppen. "Snälla gå."

Att lämna henne ensam var inte ett alternativ. Det var märkligt hur jag för en stund sedan känt mig som den svagaste och sköraste i världen för att sedan bli som förbytt. Nu fanns ingenting annat än att viljan att ta hand om henne. Lisen som alltid var den mentalt starka av oss, som såg på positivt på varje situation. Hon kände ibland på tillfreds att jag blev osäker på vad som gjorde här. "Jag vet att det inte är det du vill."

"Men jag vill inte att du ska se det här. Jag...jag brukar inte." Hon slog händerna för ansiktet som för att gömma sig.

"Det spelar ingen roll, kom hit", sa jag och satte mig på marken en bit ifrån henne. Jag förstod att hon behövde komma bort från den lilla pölen som blivit på marken för att kunna tänka klarare.

Lisen satt kvar, som förstelnad. "Det här är så förnedrande."

"Nej då, jag fattar verkligen, det är ingenting du kan styra över. Vad hände?" Jag höll en hand framför mig för att visa att jag ville att hon skulle komma närmre. Hon verkade förstå och slog sig ner intill. Jag fick fokusera för att inte tänka på doften. Doften av skam och ångest. Jag kände igen den allt för väl.

"Det..." började hon. "Det gjorde så ont idag när Tuva svimmade." Rösten brast med en gång. "Det var så läskigt och verkligt, jag vill inte att det ska hända mig."

Försiktigt la jag en arm om hennes axlar, väntade för att se om hon drog sig undan men allt verkade okej. Lät handen stryka över ryggen. "Ja verkligen, jag håller med."

Hon drog fingrarna genom det grusblandade gräset framför oss i takt med att tårarna rann nerför hennes kinder, de verkade aldrig vilja ta slut. "Jag tryckte i mig i hel chokladkaka. Den har legat i kylskåpet i typ ett år. Tror mamma lämnade den nån gång som en present, ironiskt va, på ett sånt här ställe."

Jag nickade, vissa människor kunde nog inte sätta sig in i situationen och känslan som vi bar. Tankarna som konstant spelade huvudrollen, som sa åt oss vad vi fick och inte fick göra. Att äta en chokladkaka var absolut en sån sak som jag aldrig skulle göra frivilligt och om jag, av någon anledning gjorde det, skulle den komma med en eftersmak av ångest. En sån som Lisen känt idag. Jag klandrade henne inte.

"Det var som om jag upplevde äkta rädsla för första gången, angående allt det här. Som om jag kände att jag behövde göra någonting på en gång för att inte hamna i hennes situation. Och den känslan släppte aldrig så jag..."

"Gick upp ur sängen och åt choklad."

Hon nickade och spände ihop ögonen av gråt.

"Visst är det sjukt hur det för många människor kan låta som värsta drömmen. Sånt de skulle unna sig och må asbra av."

"Jag förstår verkligen inte hur jag någonsin ska kunna känna så igen." Hennes huvud landade på min axel och jag fortsatte stryka handen över ryggen i lugna rörelser. "Jag försökte tänka att det var bra men det var som om jag växte för varje sekund som gick. Som om jag fyllde hela rummet, så jag sprang ut."

"Du tappade dina skor", sa jag och försökte hålla borta leendet som lekte på läpparna. "Kan du förklara hur det gick till?"

Lisen såg ner på sina bara fötter, som måste varit iskalla och suckade. "Nej alltså jag vet inte ens, det är ju bara pinsamt." Det hördes på rösten att det hjälpt en aning. Som om hon själv insåg det lätt komiska i situationen.

"Måste gått väldigt fort för att du inte skulle hinna uppfatta det", sa jag och gjorde en ansats för att resa mig. "Men kom nu, du måste in och värma de där tårna innan de trillar av." Jag räckte henne min hand.

Lisen tog emot hjälpen och i samma sekund som hon kom på fötter slog hon armarna om mig. "Tack. Och förlåt...men mest tack."

Jag skakade på huvudet. Hon kände så tunn i mina armar. "Snälla du, du behöver inte tacka eller be om ursäkt för den delen. Varför tror du att jag är här egentligen?"

Hon förstod, såklart, att dagens händelse inte bara lämnat spår i henne. Och kanske var det någonting bra, att det faktiskt kändes såpass mycket och att det faktiskt var på riktigt.