Konsten att andas

tjugo

Vissa dagar var det svårare att bita ihop och ignorera ångesten som ihärdigt höll sig fast vid mitt bakhuvud. Som fick mitt fokus att smalna av och tiden att gå långsammare. För det mesta brukade jag bara stänga av, strunta i att äta och stanna i sängen. Låta känslorna rinna av mig, eller i värsta fall få ett ännu hårdare grepp.

Jag hade alltid haft svårt att tro på distraktioner och att det skulle göra någon skillnad, att det skulle kunna få siffrorna att sluta snurra i huvudet, men tiden jag spenderade med Josef fick mig att våga ändra uppfattning. I alla fall nästan.

När jag vaknade på lördagsmorgonen var det med samma, envisa klump i magen som alltid. De röda gardinerna var fördragna och solen som lyste igenom klädde rummet i varma toner. Duntäcket vägde bly över bröstkorgen, jag tvingades sparka av mig det för att inte få panik. Hjärtat slog hårdare och hårdare.

Det var svårt att veta vad det var som triggade igång de här känslorna, särskilt så här tidigt på morgonen. Kanske en dröm som låg kvar i medvetandet eller en tidigare händelse som inte riktigt släppt taget än. Jag visste helt ärligt inte, det enda som var säkert var att jag behövde komma ut och andas frisk luft.

Golvet var kallt under mina bara fötter då jag rörde mig mot toalettdörren. Hösten hade verkligen kommit som ett blixtnedslag och med den även kylan. Det var som vanligt en omställningsperiod innan husen hunnit värmas upp. Jag hatade den perioden, mer än något annat.

Jag hade inte alltid varit så frusen, det hade kommit med att jag gick ner i vikt och lagret av underhudsfett blev allt tunnare. En nackdel såklart, men det spelade ingen roll så länge jag inte gick upp igen. Så gick mina tankar i alla fall.

Den första vintern hade varit tuff. Jag kom ihåg morgnarna påväg till skolan, de tusen lagren med tröjor och dubbla strumpbyxor. Hur hela kroppen var spänd, det brukade sitta kvar till senare på dagen. Jag fick huvudvärk av muskler som vägrade slappna av, Linn brukade så snällt massera mig under lektionerna i mån om tid. Linn.

Bara tanken på henne fick det att mola i magen. Jag saknade henne så mycket. Sedan jag kommit hit hade jag inte hört av mig till henne alls, skämdes, var rädd att hon skulle ändra bild av mig. Att hon skulle tycka att jag var svag eller konstig eller bara för mycket, för att orka med. Hon var den personen som kände mig absolut bäst i hela världen. Ändå kunde jag inte dela det där med henne, ville inte dela det här med henne. Det sista jag ville var att den här sjukdomen, eller vad det nu var, skulle få prägla vår relation. Dock visste jag, någonstans djupt inne, att den redan gjort det. I flera år.

Luften utomhus var krispig på ett sånt sätt som bara höstluft kunde vara. Den påminde mig om barndom och att hoppa i löven och även om min egen födelsedag. Den var snart och jag ville helst bara glömma bort den, ingen behövde veta. Att dra till mig uppmärksamhet på det här stället kändes som någonting jag lika gärna kunde låta bli.

Det knastrade under skorna när jag gick, men den här gången inte mot sjön utan åt motsatt riktning. Jag ville se någonting annat, inte fastna i samma rutiner dag ut och dag in. Ville hitta någonting annat att fokusera blicken på. Himlen var klarblå, ett ensamt moln låg suddigt intill horisonten och träden glittrade. Kunde det vara frost? Redan? I oktober?

Det verkade inte bättre.

En svag vindpust bet tag i mina kinder och jag tackade mig själv för att jag, i sista sekunden, tagit vantar, mössa och den lite tjockare ullkappan som jag köpt på second hand förra våren. Ändå var det aningen kallt.

Ångesten, som funnits där när jag vaknade verkade trivas bra i värmen under alla kläder för den varken ändrade form eller minskade det minsta. Ett djupt andetag men den var kvar.