Konsten att andas

elva

Jag låg i sängen och lyssnade på musik när det för första gången knackade på min dörr. Trots att det inte var någonting märkvärdigt i sig blev jag förvånad. Hade blivit så van vid tanken att rummet var mitt eget, något privat. En plats där jag, för en stund, kunde blunda för sanningen som pågick utanför fönsterrutan. Den verkligheten som jag motvilligt och helt hjälplöst kastats in i. Där sjukdomen blivit ett faktum och jag var ännu ett exempel på ett totalt misslyckande. Någon som tappat kontrollen. Svag.

Jag reste mig, kastade en blick i spegeln inne på toaletten, konstaterade att det var ett hopplöst fall och öppnade sedan dörren.

Det tog några sekunder för min hjärna att registrera vad jag såg. Såpass lång tid att Emanuel redan hunnit kasta sig fram för att krama om mig. Hans armar slöt sig om min midja och fyllde mig med en värme som jag inte ens vetat att jag saknat. Nu blev det så himla uppenbart. Med en slags desperation kramade jag honom tillbaka, kände hur ögonen vattnades då förvåningen la sig. "Hej."

Mamma och pappa stod stillsamt intill skohyllan och betraktade oss, båda med sammanbitna miner. Granskande. Som om de ville se hur jag mådde, förstå innan de gjorde eller sa någonting förhastat. Så att jag inte skulle gå sönder eller krascha, igen. Som vanligt.

Emanuel såg upp på mig med sina blåa, lugnande ögon och jag förvandlades till någonting flytande. Fångades i fräknarna som lekte på de rosiga kinderna. Hade han sprungit hit?

"Hej älskling." Mamma lämnade skorna intill mina, som jag slarvigt lämnat bredvid skohyllan, och kom fram till oss. Hon strök mig lätt över kinden. "Hur mår du?"

"Vad gör ni här?" Jag ville inte svara. Orkade inte prata om känslor, inte här. Orkade inte ljuga och säga att det var bra. Orkade inte hålla tillbaka tårarna som redan hotade att bryta ut. Kasta omkull mig och riva upp saknaden och oron som redan fyllde bröstet. Den som jag kämpat för att tränga undan. Glömma.

"Förlåt att vi inte kommit tidigare, det har varit så mycket. Men vi ville se hur du har det. Prata på riktigt", svarade mamma och vände sig mot pappa som fortfarande stod kvar vid skorna. Han log.

"Vi saknar dig älskling."

De orden förstörde mig.

Det blåste på sjön idag. Vågorna rörde sig i en diagonal rörelse in mot stranden framför oss. Eller strand och strand, det var mer en samling stora stenar som skilde fastland från vatten. Emanuel gick runt, letade febrilt efter stenar som var tillräckligt platta för att kunna studsa på ytan. Då och då sken han upp och kastade sedan med full kraft ut en i vattnet. Förgäves. De svaldes hela i vågorna. Ändå gav han inte upp.

Jag satt på den gamla bänken, inklämd mellan mina föräldrar. Som om de ville hålla mig på plats, ha koll så att jag inte skulle försvinna.

"Vad fint det är", sa mamma och la en arm om mina axlar, drog mig intill sig och lossade sedan greppet. "Brukar du gå ner hit ofta?"

Jag nickade. "En del. Men ofta är det bättre väder." Huden på armarna knottrade sig under den tunna jeansjackan och jag trampade med fötterna för att hålla värmen i tårna.

"Det måste vara vackert då." Mammas entusiasm och tydligt påklistrade positivitet kröp in under skinnet och jag blev tvungen att bita ihop för att inte säga någonting otrevligt som svar. Visste egentligen inte vart den sidan av mig kommit ifrån. I vanliga fall hade jag stor respekt för mina föräldrar och var noga med att vara dem till lags. Som om jag ville kompensera för den delen av mig som tog all deras energi. Kanske förändrades allt i samma sekund som de lämnade mig ensam utanför mitt "nya hem." I takt med att de inte hörde av sig, verkade hoppas på att jag skulle klara mig själv, vara någon annans problem och sedan komma hem i form av en mindre börda. För det var ju det jag var.

"Linn var förbi igår påväg från skolan", berättade pappa. Det var det första han sagt sedan vi kommit ner till sjön. Orden lät onaturliga, inövade. Som om han kämpat länge för att få ur sig dem. Tänkt igenom dom lite för många gånger. "Hon hälsade så mycket."

Jag nickade, hade inget bra svar.

"Vi frågade om hon ville följa med men hon hade visst något annat inplanerat nu i helgen", fyllde mamma i.

Trots att det inte spelade någon roll kunde jag inte låta bli att undra vad hon skulle göra. Vad som kunde vara viktigare än mig. Vi som brukade göra allt tillsammans. Hon hade säkert redan glömt bort hur viktig vår vänskap varit. Bytt ut mig mot någon lättsammare. Någon hon kunde se film och äta chips med utan att riskera att det hela skulle sluta i en timmes ångestattack att ta hand om. Någon som kunde ta hand om henne med.

Familjen stannade i bara några timmar fram tills middagen. Jag ville inte att de skulle behöva se den totala missären som utspelade sig i matsalen varje dag. Att de skulle se mig, omgiven av ett dussin lika förstörda människor. Det var bara för mycket.

Precis som de skulle gå ut genom dörren och lämna mig intill den lilla skohyllan kom Lisen in. Hon var rosig om kinderna och hade håret uppsatt i en stor boll på huvudet. Skitsöt, som vanligt.

"Oj ursäkta!" skrattade hon fram när hon nästan höll på att krocka in i min mamma. Hon tog ett steg tillbaka.

Mamma log förvånat och skakade på huvudet. "Nej men det var jag som stod dumt till." Sedan sträckte hon fram en hand. "Linda. Jag är mamma till Alva."

Lisen gav mig en snabb blick och tog sedan mammas hand. Upprepade samma sak med min pappa som, även han log. Om än lite stelare. "Jan."

"Trevligt, jag heter Lisen. Bor också här i huset." Hon trängde sig sedan fram till mig och la sin arm om min midja. Som om det vore hur naturligt som helst. Jag sa ingenting. Önskade mest att hon hade lämnat mig ifred. Nu kunde mina föräldrar ju tro att jag hade det bra.

Det var med aningen ljusare blick de, någon minut senare, lämnade huset. Jag däremot kände mig, trots den ekande tomheten i magen, med ens flera kilon tyngre.