Konsten att andas

tjugonio

Familjen ringde upp mig på videosamtal efter middagen. Det var verkligen inget särskilt. De sjöng en halv vända av ja må hon leva och sa att de saknade mig, frågade vad jag tyckte om halsbandet. Emanuel satt mest tyst i utkanten av skärmen.

"Du ser fräsch ut", sa mamma. "Lite rosig på kinderna."

"Det vet jag inte", svarade jag avfärdande och sneglade på rutan i hörnet där mitt eget ansikte syntes. Luggen hade vuxit sig lång, delade sig i mitten och gick nästan att dra bakom öronen nu. Jag hade en billig frisörsax inne i det lilla badrummet men hade inte orkat ta mig för att klippa till den. Kändes inte som att det spelade någon roll så länge jag bodde här. Som om livet och vardagen bara var en parentes.

"Hur är det med Lisen?"

"Det är bra med henne." Tror jag.

Det slog mig att vi inte pratat om henne på ett bra tag. Hon var alltid den stabilare av oss, kände som om det mesta handlade om mig och mina problem. Men samtidigt fanns vetskapen om att hon faktiskt var här av samma anledning som mig. Att hon också behövde hjälp och stöd.

Vi avslutade samtalet efter tjugo minuter av trevande struntprat och jag la ifrån mig mobilen, lät blicken vila i det tomma taket. Jag tänkte på Josef, undrade vad han gjorde. Om han kanske också tänkte på mig, eller om han hade för mycket annat i huvudet. Hans hand som kramat om min när jag vaknat upp i den slitna soffan i personalrummet. Hur varm den hade känts och hur inte konstigt det hela hade verkat. Nästan självklart. Naturligt.

Lisen hade inte heller gjort någon grej av det.

Jag undrade vad de hunnit prata om medan jag legat avsvimmad. Om de nu pratat alls. Hade det handlat om mig? Eller någonting helt annat?

Hur mycket problem kunde en person ha utan att de runt omkring tillslut skulle tröttna på att finnas där. Om till och med min familj utstrålat en slags lättnad när de lämnade mig här, hur länge skulle Josef och Lisen stå ut?

Om det nu var så att de var mina vänner, och kanske delvis mer än vänner, kändes det hela för bra för att vara sant. Som om det vilken sekund som helst skulle kunna brista, slockna, dö ut. Försvinna. Det stressade mig. Rädslan för att bli för bekväm, slappna av eller att ta någonting för givet. Självklart skulle de snart se rakt igenom mig och inse hur värdelös och ofullkomlig jag var. Att de skulle ha det bättre utan mig. Att de helst borde springa åt ett annat håll.

Som om jag vore en bomb som hotade att förstöra allt och alla som stod mig nära.

Klockan sju knackade det på min dörr och när jag öppnade möttes jag av Lisen, iklädd en tjock dunjacka och mössa.

"Vill du följa med ut? Ta lite luft?"

Det hade börjat skymma. Oktober hade lagt sig som en tung slöja över boendet och alla träden hade långsamt tappat löv eller löv. De samlades i högar på gräsmatten för att sedan blåsa ut igen vid minsta vindpust.

Jag hade verkligen ingenting bättre för mig så jag drog min varmaste tjocktröja över huvudet och knäppte åt den tjocka ullkappan, följde med ut i kvällsluften.

"Det känns alltid som att man tänker lite klarare på kvällen. Håller du inte med?" Lisen såg på mig och log.

"Jo kanske...?" svarade jag. "Det känns alltid lite lugnare typ. Eller hur menar du?"

"Nej men, det känns som att hjärnan funkar bättre efter att alla måsten är avklarade. Frukost och lunch och middag, samtal. Nu finns det liksom ingenting som ligger framför en. Ingenstans man behöver vara, ingen tid att hålla. Det är bara att följa med, låta kvällen ta en dit den tar en."