Konsten att andas

åtta

Natten är värst. Tankarna gör som ondast då. Rädslan slår mig starkare och verkar mer påtaglig än annars. Det är som att jag tappat allt mitt logiska tänkande och dras med i nedåtgående spiraler som hotar att sluka mig hel. Eller i alla fall det som är kvar av mig.

Morgonen kommer alltid som en kalldusch. En chock baserad på besvikelsen i att det känns precis som det brukar. Att den betongtunga klumpen i magen fortfarande finns kvar och att huvudet tycks pulsera av oro. Trycket över bröstet får andetagen att rassla svagt.

Min blick granskade maten som låg kvar på den vita tallriken. Fem köttbullar, indränkta i gräddsås och en stor pöl av lingonsylt. Även den hade dragit till sig av såsen och antagit en grålila nyans som gjorde den om möjligt ännu mer oaptitlig. Med en, aningen för skarp utandning la jag ner gaffeln på bordet och lutade hakan i handflatorna. Tjejen på andra sidan bordet såg på mig med en undrande blick. Hon som gått barfota till första morgonmötet iklädd en röd kjol och ett kort, vitt linne. Idag var det ljusblonda håret uppsatt i en kraftig fläta.

"Allt okej?" Hon såg uppriktigt bekymrad ut och jag fick svälja för att inte bli irriterad. Jag var less på allt medlidande och alla oroade blickar.

"Jag är vegetarian", svarade jag kort. "Men det verkar ju inte spela nån jävla roll."

Flickan höjde ett ögonbryn och petade med gaffeln i potatismoset. Hon hade tagit sig halva vägen genom den generösa portionen. "Vadå har du sagt det till dem?"

"Mm", mumlade jag och lutade mig bak i stolen.

"Men de bryr sig inte?"

Jag skakade på huvudet. "Det var något med dåliga värden. Att det vore bra för mig att äta normal kost."

Samtalen på vardera sida om mig hade tystnat. Det märktes tydligt hur bordsgrannarna nyfiket tog del av konversationen. Hur de ville veta mer om hur illa det var. Hur sjuk jag var.

Den blonda flickan flinade oförstående och skakade på huvudet. Jag visste fortfarande inte hennes namn och aldrig i livet att jag skulle komma mig för att fråga. Hon gjorde en gest mot köttbullarna. "Det låter ju som en effektiv lösning på problemet."

Eller hur.

Jag fortsatte att gå ner till vattnet varje kväll. Mest för att den klara luften hjälpte mig att rensa tankarna men även för att en del av mig, hur lite jag än ville erkänna det, hoppades på att Josef skulle dyka upp igen.

Det gjorde han inte och i takt med att tillfällena då jag såg honom tycktes bli färre växte sig min hemlängtan allt starkare.

Trots det ringde jag varken till pappa eller mamma, inte Linn heller. Tröstande intalade jag mig själv att jag bara inte ville oroa eller vara i vägen. Det var dock svårt att blunda för den delen av mig som önskade att de skulle höra av sig först.

Jag föll ihop igen en onsdagsmorgon, som om krocken med Josef inte varit nog när det kom till att ställa till en scen.

Minnena var suddiga. Tekoppen i handen, den som jag nyss fyllt på. Den måste ha gått sönder för när jag vaknade upp var det med en alldeles fuktig tröja och med ett nedblodat plåster på högra överarmen. Det sprängde i bakhuvudet. 

Jag befann mig inne på Camillas kontor, liggande på en soffa hon hade intill fönstret. Bortsett från mig fanns där Camilla själv tillsammans med en man som jag inte kände igen sedan tidigare och... Jag svalde när jag såg de mörka tatueringarna och tvingades sluta ögonen igen för att hinna ta in vad som hände.

Josef. Vad gjorde han här? Jag ville helst sjunka genom golvet, försvinna in bland dynorna, förvandlas till en kudde, vad som helst bara jag slapp se in i de där ögonen just nu.

"Det gäller att ni verkligen talar allvar med henne, så snart som möjligt", hördes en röst som jag förstod tillhörde mannen.

"Det brukar ju kunna vara svårt med sånna här fall. Tillfrisknandet tar tid", svarade Camilla utdraget. "Du vet man måste börja med att personen i fråga ska få insikt i sin egen problematik."

"Jag är rädd att det inte finns utrymme för någon insikt i sånna fall." Mannen harklade sig. "Ni kan få tre veckor på er och så kan jag komma tillbaka och kolla läget. Om det inte är stabiliserat då är jag rädd att vi måste ta in henne för tvångsvård."

Tvångsvård? Som om det här inte var motvilligt nog.

Jag slog upp ögonen igen och såg på personerna vid skrivbordet. Josef verkade inte särskilt delaktig i samtalet och det gjorde mig om möjligt ännu mer fundersam på vad han egentligen gjorde här. Precis som min blick landade på honom vände han huvudet åt mitt håll, rätade på sig en aning.

"Godmorgon." På läpparna spelade ett undangömt leende.

Jag gjorde en ansats till att sätta mig upp vilket resulterade i vilda protester från både Camilla och mannen, någonting som jag tjurigt ignorerade.

"Vad händer?"

"Du svimmade", förklarade mannen och gick fram till mig, sträckte fram en kraftig hand. "Jag heter Bo och jobbar som deltidsläkare här på hemmet."

Motvilligt och utan att ge någon respons tog jag hans hand i ett löst grepp. Det syntes att han hade förväntat sig mer av mig. Ännu en harkling hördes efter några utdragna sekunder varpå han fortsatte prata.

"Alva vi skulle behöva prata lite allvar med dig."

Jag fnös. "Du är inte den första." Min blick svepte från Bo till Josef. "Vad gör han här?"

Camilla grep in genom att resa sig från sin stol vid skrivbordet och gå fram till dörren. Den knarrade svagt då dörrhandtaget trycktes ner. "Josef hjälpte till att bära dig hit efter fallet. Han var nära till hands. Men du kan gå nu, tack så mycket för hjälpen."

Han protesterade inte utan klev ur fåtöljen och försvann sedan utan att skänka mig så lite som en blick. Av någon anledning lämnades en tomhet i magen då dörren gled igen bakom honom.

"Då så", fortsatte Bo och tog åter min uppmärksamhet. "Är det okej om vi pratar en stund."

"Vi kan ju försöka i alla fall", svarade jag och såg hur han gav Camilla en menande blick. Hon låtsades inte om den.

Läget var alltså illa, mycket värre än vad de eller jag någonsin kunnat tro. Bo började med att presentera samma provresultat som jag hört en gång tidigare och fortsatte sedan med att förklara varför min situation var så pass farlig. Han räknade upp alla möjliga risker och komplikationer som kunde komma till följd och jag låtsades förstå med förhoppningen att snabbare få lämna rummet.

Slutligen spände han ögonen i mig. Ansiktsuttrycket hade gått från vänligt informerande till oerhört allvarligt. Han knäppte händerna i knäet. "Jag vill ge dig en utmaning nu. Eller snarare ett ultimatum."

Jag höjde ett trotsigt ögonbryn. "Mhm..."

"Du har tre veckor på dig att gå upp två kilo och att stabilisera dina järn- och kalciumvärden. Åtminstone någorlunda. Annars blir jag tvungen att tvångsinlägga dig på sjukhuset och tro mig, det kommer bli betydligt jobbigare för dig."

Tystnaden låg som ett lock över rummet, fick hans ord att eka vasst mellan väggarna. De träffade mig gång på gång och jag slog undan blicken, funderade länge på vad jag skulle svara men utan att komma fram till någonting.

"Kan du lova mig att försöka?" frågade han med samma allvar i rösten. "För din egen skull."

Jag nickade. "Visst."

Men min hjärna fungerade inte som den skulle och därför kunde jag egentligen inte lova. Det var för sent att laga någonting.