Konsten att andas

tjugosju

03:42.

Luften stod stilla i det lilla rummet. En strimma av ljus sökte sig in mellan de tunga gardinerna och träffade den tomma väggen mitt emot. Förutom det dova suset från ventilationen var det totalt knäpptyst.

Försiktigt vred jag huvudet åt andra hållet. Hans andetag strök mig mjukt i pannan. Ansiktet, så obekymrat klätt i sömn. Kanske drömde han, jag undrade om vad.

Vi hade spenderat hela kvällen ihop, pratat om allt möjligt, mycket tungt men också en del ljus. Han hade hållit om mig, strukit mig över ryggen. Jag hade fått vila mitt huvud mot hans axel, känt hur hans bröstkorg restes och sänktes. Det var förvirrande att tänka tillbaka på de första veckorna här, hur jag till en början stört mig på honom, avfärdat hans sällskap. Samtidigt blev det nu så uppenbart att han hela tiden haft mitt intresse, att det varit någonting väldigt speciellt med den mörkhåriga killen.

När klockan slutligen passerat tolv och mina ögonlock börjat kännas tunga kröp vi tillsammans in under hans täcke, höll om varandra och somnade så.

Nu, några timmar senare, var jag klarvaken.

Jag lät blicken landa på hans arm, den var bar. Tatueringarna sträckte sig från axeln ända ner till handleden. Det var dock svårt att se vad de föreställde nu i det skuggiga rummet. Frågan hade legat på min tunga så många gånger, lämnat en smak av nyfikenhet, men ännu hade jag inte vågat ställa den. Av någon anledning kändes det för intimt, för privat, jag visste inte varför.

Det var heller inte den enda funderingen jag hade. En annan sak som ständigt dök upp i min hjärna, tog fokus, var minnet från sjukhuset. Hur han dykt upp i mitt rum, förvirrat sett sig om och sedan försvunnit. Vad hade han gjort där?

Hade han direkt känt igen mig sen när jag landade här?

Förnedrande.

Frågan hade legat vilande på min tunga så många gånger men ju mer jag försökte få den ur mig, desto hårdare blev greppet. Blev till en tyngd och nu var jag van att bara skjuta ifrån mig den i samma sekund som den dök upp. Så, bort, strunta i det.

Minuterna kändes så mycket längre på natten, kröp sig fram. Ändå hade jag ingenting emot det, att bara ligga där och känna hans andetag. Höra hans andetag. Andas i takt. Det fanns även ett till skäl till att morgonen tycktes motvillig. Det var den tjugonionde oktober, årets mest obekväma dag. Min födelsedag.

Även om jag förstod att jag inte hade någonting att vara orolig för var det en del av mig som redan förberedde sig för besvikelsen ifall att min familj skulle glömma bort att höra av sig. Här planerade jag inte att berätta för någon. Jag hade hållit mig såpass anonym, inte accepterat några vänförfrågningar på några sociala medier. Jag använde dem knappt för att vara ärlig så det fanns inte mycket att hitta där ändå.

Jag tänkte på Emanuel, på hans skärrade blick på födelsedagen, på "Mike Wazowski"-tårtan som vi aldrig hann äta. Det kändes fortfarande som om jag stod i skuld till honom. Som om jag var skyldig honom en ny födelsedag, eller någon slags kompensation.

Klumpen i magen uppenbarade sig som på beställning men jag var van och flyttade fokuset till andningen, pulsen, pojken bredvid mig. Det var surrealistiskt alltihop. Så verkligt när hans bröstkorg höjdes och sänktes men samtidigt svårt att greppa, att ta in.

Ju mer jag reflekterade över hur overklig hela situationen var desto starkare blev känslan av att jag behövde ta mig ut, härifrån, tillbaka till tryggheten och förutsägbarheten i den egna lilla bubbla på mitt rum.

Golvet var kallt under mina bara fötter och jag gjorde mitt yttersta för att inte ge ifrån mig några ljud då jag drog på mig den stora sweatshirten och jeansen. Stängde dörren försiktigt bakom mig och tassade sedan fram till skohyllan, greppade Lisens slitna tofflor.

Luften utanför dörren luktade natt och sömn och förlåtelse. Det var som om den sköljde bort alla skuldkänslor, all oro, den envisa klumpen i magen. Som om den viskade att det var okej, att jag var okej, att jag inte hade någonting att skämmas eller att ha ångest över. Mina steg rörde sig långsamt tillbaka till mitt boende. I den stunden fanns inte tiden, eller några måsten. Jag kände mig lätt, lättare än på väldigt länge och innerst inne förstod jag att en del av den känslan hade att göra med pojken som fortfarande låg och sov i huset bakom mig.

Strax före lunch ringde min telefon.

Min första instinkt var att inte låtsas om det, låta signalerna vibrera tills dess att de dog ut. Tills förväntningarna som vilade i andra änden slocknat. Men efter några sekunder slog det mig. Tänk om det var Emanuel?

Utan att se efter lät jag handen greppa tag om den kalla mobilen. Svarade.

"Hallå."

Ett andetag hördes i andra änden, det fick det att dra ihop sig i magen. Var det nån som grät?

Av någon anledning verkade jag vara programmerad till att alltid tro det värsta. Tankarna hann springa iväg åt så många olika håll, på så kort tid. Var det farmor? Eller morfar? Var det någon som blivit sjuk?

Emanuel?

"Hallå?" upprepade jag och hörde återigen hur personen i andra änden drog efter andan.

"Alva, hej! Grattis på födelsedagen!" Det var Linn. Hon lät tankspridd, hetsig.

Jag lutade mig bakåt där jag satt i sängen. Väggen var kall, skvallrade om temperaturen utomhus. Hur oktober rörde sig mot vinter, vilket i vanliga fall skulle ha gjort mig uppspelt. När jag var liten älskade jag vintern, att åka skidor och juletid. Numera förknippade jag snarare det hela med kalla fötter och ångest kring all mat. Kring att man borde vilja dricka varm choklad och äta lussebullar. Allt godis, uppesittarkväll med ett helt bord fyllt av tilltugg. Magin fanns inte längre där. Bara den stickande, malande, utmattande ångesten.

"Tack snälla", sa jag men hörde själv att jag inte lyckades låta övertygande.

"Hur mår du?" frågade Linn. "Har du fått några presenter?"

Presenter? Från vem skulle jag ha fått det?

Jag harklade mig. "Ja, eh, nej. Inte än. Eller, jag tror inte jag kommer få något?"

"Åh", sa hon och dröjde några sekunder. "Men annars då?

Ögonblick från kvällen innan spelades upp för mitt inre. Josefs blick som sökte sig mellan mina ögon och mina läppar, hans hand på min kind, det dunkla ljuset i hans sovrum.

"Nej, det händer inte så mycket här. Hur mår du?"

"Det är bra!" Det hetsiga tonläget var tillbaka. "Jag är påväg till stan för att äta lunch med Ottilia."

"Ottilia?"

"Hon går i min parallellklass. Jag tror ni har träffats nån gång", sa hon. Det gick inte att missa tonen av skam som låg inbäddat i hennes röst. Som om hon anade vad jag tänkte. Att hon träffade någon annan än mig, på min födelsedag.

Jag visste att det var orimligt, att jag inte kunde förvänta mig att hela hennes liv skulle stanna upp bara för att jag inte var där men det kände faktiskt. Det kändes att hennes liv bara gick vidare. Att hon lärde känna nya människor, ersatte mig med dem. Och någonstans i bakhuvudet fanns även den malande oron över att jag aldrig skulle få tillbaka den platsen jag en gång haft. Kanske skulle hon inse hur tungt det varit att vara min bästa vän. Hur mycket hon tvingats ta hand om mig. Alla saker hon behövt tänka på för att inte trigga mig och alla timmar hon suttit med en arm runt mina axlar och sagt att allt skulle ordna sig om jag bara kom ihåg att andas.

Mitt svar var kortare än jag menade. "Nej. Inte vad jag kommer ihåg."

Det blev tyst i luren, kanske letade hon efter rätt ord. Jag blev obekväm.

"Okej men...jag är typ framme nu", började hon. "Men jag saknar dig Alva. Jag önskar att jag kunde varit där idag och firat dig!"

"Mm." Det var orättvist men jag förmådde mig inte att säga något särkilt.

"Ta hand om dig. Okej?"

Jag kände mig som ett tjurigt barn när jag suckade. "Ja, jag ska det. Ha så kul med Ottilia."

"Kram! Hejdå."

"Hejdå."

När samtalet avslutades tog en sten plats i min bröstkorg