Konsten att andas

tjugotre

I avsaknaden av min familj hade jag kommit att förlita mig på Lisen. Hon var den jag vände mig till när ångesten sköljde över mig. När jag bara inte klarade av att vara ensam. Det tog dock inte många dagar innan jag slogs av tanken att hon aldrig vände sig till mig. Inte för att hon verkade ha några problem med att vara den som fanns där, den som tröstade och lugnade utan snarare för att jag undrade om hon inte litade på mig på samma sätt.

Vi satt nedbäddade under en filt i den gemensamma soffan och tittade ut genom det rätt stora fönstret som vätte mot matsalen. Gräsplanen låg tom bortsett från det ensamt fotbollsmålet som ingen någonsin använde. I en plötslig tystnad mellan oss passade jag på.

"Jo..." började jag och stannade upp som för att tänka igenom mina ordval en sista gång.

Lisen såg på mig med ett höjt ögonbryn och ställde ner den rosenblommiga koppen på bordet framför oss. Teet hade en vitbeige nyans då hon alltid drack med mjölk. Standardmjölk dessutom, jag förstod inte hur hon klarade av det. För mig var te någonting lugnande, någonting som rensade tankarna och fick hjärtat att slå lite, lite långsamme. Det var en stund att inte tänka på siffror men samtidigt få känna värme och smak. Kunde det verkligen ha samma effekt för henne nu när hon valde att lägga till någonting mer?

"Jag bara funderade på en sak", började jag igen men tystnade. Väntade på att hon skulle säga någonting men vad fanns det ens att ge till svar på det? "Vi pratar sällan om hur du mår."

Det var en underdrift. Vi pratade aldrig om hur hon mådde eftersom att det alltid handlade om mig.

Hon log svagt. "Det finns verkligen ingenting att prata om."

"Det är klart att det finns saker att prata om, du är ju också här av en anledning." Jag hoppades att det inte lät förminskande.

Snabbt, nästan omärkbart kastade hon en blick mot dörröppningen ut mot korridoren, som för att försäkra sig om att ingen kunde lyssna på oss. En lockig slinga hår trillade fram i ansiktet när hon vred på huvudet och hon drog reflexmässigt tillbaka den bakom örat. "Ibland skäms jag bara."

Det var en dålig bortförklaring. "Tror du inte att alla här skäms över hur de mår? Det är ju inte som att jag älskar att öppna upp mig men jag brukar trösta mig lite med att alla andra mår precis lika pissigt."

Den här gången log hon inte. "Det är just det. Jag mår nog inte ens hälften så dåligt som de flesta här, jag har verkligen ingen anledning till det."

Ljuset i rummet ändrade karaktär, kanske var det solen som gick i moln men av någon anledning kändes det hela vägen in. Satte sig i magen som en oro. Jag förstod ingenting. "Vad menar du?" Bara av att titta på henne var det ganska uppenbart att hon hade problem. De tunna handlederna som skymtade vid tröjärmens slut, de tydliga kindbenen och den torra huden.

"Jag mår typ inte en dåligt. Jag har en fantastisk familj som alltid har gett mig all kärlek och all stöttning, jag har aldrig känt ångest och jag får vara här på en trygg plats med personer som jag tycker om." Hon nickade menande mot mig. "Jag har det jättebra."

"Men...ätstörningen?"

"Jag är friskförklarad sedan ett år tillbaka men min ämnesomsättning är så hög så jag bara behöver mer tid för att bli helt återställd. Jag har inga som helst ätstörda tankar." När hon sa det såg hon ner i sitt knä. Jag tolkade det som att hon var rädd att möta min blick. Kanske skämdes hon över att hon inte berättat tidigare, att jag trott att vi var på samma plats i livet.

Min första instinkt var att bli irriterad, sårad, ledsen, känna mig sviken men så tog jag ett djupt andetag och andades ut genom munnen. Samlade mig och mina tankar. Framsteg.