Konsten att andas

fem

Andra gången jag såg honom var en tidig morgon. Jag satt och väntade på mitt första kuratorssamtal. Huvudet var disigt av sömnbrist och ögonlocken kändes tunga. Jag hade haft svårt att slappna av i mitt nya rum. Det var så många intryck att ta in varje dag och när jag väl skulle sova var det som varje tanke jag haft spelades upp gång på gång innanför ögonlocken. Ett evigt funderande, en evig längtan om att få komma hem, en evig rädsla. En rädsla för vad som skulle hända om jag blev kvar här. Länge.

Jag hörde tunga fotsteg i korridoren på långt håll och kastade ett öga på klockan på väggen framför mig. När han uppenbarade sig runt hörnet blev jag tvungen att omedelbart vända ner blicken för att inte stirra. Ville så gärna stirra.

Han slog sig ner på stolen bredvid mig utan att säga någonting och fyrtioåtta sekunder senare, när jag gick in till mitt samtal, var stunden förbi.

Linda-Marie Öberg var betydligt yngre än vad jag gissat då jag läst hennes namn. Hon var något sånär medellängd med mjuka ansiktsdrag och provocerande snygga ögonbryn. Hennes blonda hår var uppsatt i en lös knut i nacken och på näsan vilade ett par runda bågar som hon, i samma sekund som jag kom in i rummet, styrde upp i pannan.

Vi tog hand, en formalitet som gjorde mig obekväm och hon sa att jag kunde kalla henne Linda. Sedan slog vi oss sedan ner i varsin fåtölj. Hon la benen i kors och rättade till sin marinblå blus.

"Okej Alva. Vi kommer träffas så här några gånger i veckan till att börja med", förklarade hon och såg på mig utan att vika undan blicken. "Sen får vi känna efter med tiden hur vi vill fortsätta, beroende på ditt behov."

Jag nickade men förblev tyst. Var osäker på om jag förväntades säga någonting.

"Om det känns okej för dig skulle jag uppskatta om du kunde berätta lite om dig själv."

"Visst", sa jag kort och rättade till mig i stolen. Det här med att berätta om mig själv hade blivit mer eller mindre rutin på senaste tiden.

Linda satt tyst under hela tiden jag pratade, nickade ibland bekräftande för att visa sitt engagemang och skrev då och då ner några ord i ett kollegieblock hon hade i knäet. När hon frågade om min problematik och varför jag var här fick jag bita mig i tungan för att inte säga någonting fräckt om att jag helst hade sluppit.

"Så om jag förstår det rätt blev du nästintill tvångsinlagd?"

Ordvalet skar i mig, fick mig att känna mig sjukare än vad jag var. Som om jag faktiskt hörde hemma här bland alla de andra. Så var ju inte fallet. Jag skulle härifrån så fort som möjligt.

"Jag har inte precis sökt mig hit på egen hand", svarade jag och slöt ögonen några sekunder för att hålla känslorna i styr. "Det...hände en grej hemma och sen tyckte mina föräldrar att det var bäst för mig att komma bort lite."

Linda nickade förstående. "Skulle du vilja berätta vad det var som hände?"

Vilja? Inte direkt.

"Jag föll ihop. Vaknade upp på sjukhus."

"Vad kommer du ihåg från innan incidenten?"

Precis allt. Den bitande hungern, svagheten i kroppen och blicken som vacklade mellan ingredienserna på köksbänken. Siffrorna som fyllde huvudet och rädslan för att tappa kontrollen. Att krossas inifrån av ångest och oro. En titt på klockan och ett djupt andetag. Dimman innan allt blev svart.

"Inget särskilt."

"Det är rätt fint här ändå. Eller hur?" Lisen vände sig mot mig och log ett bländande leende, kisade i solljuset. Det störde mig att hon var så himla söt, fick mig att vilja försvinna, sjunka ihop när jag gick bredvid henne över gårdsplanen. Blev med ens mer medveten om hur luggen delade sig på konstiga ställen och den lilla pricken jag hade på vänstra kinden. Den som jag så många gånger fått höra fick mig att se ut som en filmstjärna från sextiotalet. Vad det nu skulle betyda.

"Mm", mumlade jag oengagerat och stoppade händerna i fickorna på de tunna tygbyxorna.

"Jag menar. Om man ändå ska tillbringa en massa tid hemifrån för att bli frisk kan man ju lika gärna göra det på ett sånt här ställe", fortsatte hon. "Jag har hört så många mardrömshistorier om folk som hamnar på skittråkiga vårdhem där de i princip bara sitter inne hela dagarna i dammiga skinnfåtöljer och kollar på ur-ursla dokumentärfilmer."

"Mm", upprepade jag utan intresse.

"Vi kan liksom gå ner till vattnet, spela fotboll, sitta i solen, gå i skogen." Hon såg återigen på mig. Som om hon förväntade sig någon slags respons. "Visst är det bra."

Den här gången svarade jag inget särskilt. Det tog emot för mycket. Jag kunde inte ljuga och säga att jag tyckte att det här var hur bra som helst. Kunde inte hålla med om hur trivsamt eller vackert det var här. Det här var inte hemma.

Lisen suckade. "Hur mår du egentligen? Du känns helt off idag."

Jag kände hur mina ögonbryn instinktivt sköts upp i pannan. "Vad menar du?" Jag visste precis vad hon menade, förstod bara inte hur det skilde sig från hur jag varit alla andra dagar sedan jag kommit hit.

"Ja men", hon bet sig i läppen i sökandet på de rätta orden, som om hon var rädd att säga någonting fel som kunde göra mig upprörd. "Du verkar..."

Det gick inte att hålla tillbaka irritationen. "Men jag hör inte hemma här. Alltså fine att du trivs asbra, good for you, det låter verkligen toppen men jag vill bara hem. Det har blivit nån slags felbedömning för jag ska inte vara här och det spelar ingen jävla roll att det är skitvackert vid sjön."

I samma sekund som jag pratat klart ångrade jag varje ord. Det fanns ingen mening med att göra mig ovän med någon här, det var inte vad jag behövde och hon hade inte gjort något för att göra sig förtjänt av det bemötandet. Varför kunde jag inte bara vara trevlig?

Solen som värmde min nacke tycktes med ens tusen grader varmare i väntan på hennes respons. Som om jag i vilken sekund som helst skulle kunna fatta eld. Jag iakttog de klara ögonen medan hon tog in vad jag sagt. Kände rysningarna i huden då hon omedvetet lät blicken svepa över mig från topp till tå. De smala armarna och nyckelbenen som kikade fram ovanför u-ringningen. Klart jag förstod tankarna som spelade i hennes huvud, slutsatsen hon drog. Att jag visst hörde hemma här.

Men hon sa ingenting om det. Nickade bara ursäktande så att den yviga tofsen vajade till på huvudet och vände sedan blicken framåt igen, bort från mig. "Okej. Då hoppas jag att du får åka hem snart då."