Konsten att andas

tre

Hej kompisar!

Lämna gärna en liten kommentar av valfritt slag så jag vet att ni finns där ute och så att vi kan knyta några slags band. *introducing friendship*

Kram på er<3

/Filosoferar

——————

Fjortonde augusti. Räknar timmarna. Ta mig härifrån.

Det var med tunga andetag jag såg på medan vår guldiga Opel rullade ut från parkeringen och försvann utom synhåll. Orkade inte ens höja handen i en vinkning då mamma tröstande försökte le mot mig genom fönsterrutan en sista gång.

"Vi är bara ett telefonsamtal bort."

I teorin ja. Fysiskt sett låg boendet över tjugo mil från vår trygga hemort, en av de många nackdelarna med att inte bo i en stad.

Första natten i det lilla rummet kröp sig outhärdligt långsamt framåt medan jag stirrade upp i det vita taket. En blommig lampa hängde osymmetriskt, någon decimeter för långt till vänster och lusten att stiga upp och försöka dra ner den kröp i bakhuvudet. Det var kanske bra, distraherade alla andra tankar.

Än så länge hade jag inte träffat på några av de andra ungdomarna som bodde här, visste inte hur många det var. Istället jag hade valt att spendera all tid för mig själv i väntan på nästkommande dag. Min första behandlingsdag.

Jag hade fått ett papper med tiderna som gällde. Frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagsfika, middag, kvällsfika. Även ett extra pass på morgonen där jag tydligen skulle presenteras för "de andra", vad det nu innebar. Ärligt skulle jag hellre långsamt kvävas till döds än att behöva stå framför andra på det viset. Känna deras blickar landa på mig, tungt granskande. Se hur de dömer mig utifrån min problematik.

Någon gång måste jag ändå blivit såpass trött att jag somnade för plötsligt vaknade jag av det så väl bekanta alarmet. Det som vanligtvis skulle förbereda mig för ännu en skoldag. Idag var det inte fallet.

Jag satte mig upp i sängen, lät blicken svepa över rummet ännu en gång. På den vita klädbyrån och på skrivbordet intill fönstret. Anslagstavlan som gapade tom och dörren in till toaletten som jag lämnat på glänt.

Med sömniga steg tog jag mig barfotad över den spräckliga heltäckningsmattan. En extremt liten spegel satt uppsatt ovanför handfatet. Känslan av någonting främmande träffade mig hårt vid åsynen av mitt eget ansikte och jag slog undvikande ner blicken mot kranen. Vred på det kallaste som gick, kupade händerna och blundade då vattnet slog emot ansiktet.

Mammas röst ekade i huvudet. Gång på gång. Du klarar det här älskling. Ta en dag i taget. Du är snart hemma igen. Jag visste så väl att det var en lögn men tillät mig själv att tro på den, en stund i alla fall. Bara för att ta mig igenom morgonen.

Jag satte upp håret i en slarvig knut utan att inspektera resultatet. Vad spelade det för roll? Jag visste ändå precis hur de nötbruna bebishåren stod ut åt alla håll på sidan om den spretiga luggen. Det blev så eftersom att jag så gott som alltid hade en hårsnodd, stråna gick av en efter en men jag hade inte orkar bry mig.

Kläderna från dagen innan låg slängda på skrivbordsstolen. Jag drog på mig jeansen, ett par blåa som jag klippt av längst ner och spände åt det bruna skärpet. Även den svarta t-shirten jag haft fick duga, hade ju ändå inte träffat någon än.

Allrummet var tomt när jag gick ut från rummet. Försiktigt låste jag dörren bakom mig och gick sedan osäkert fram till skohyllan, hoppades djupt att ingen annan skulle dyka upp. Inte nu.