Konsten att andas

tretton

Jag hade hört så många gånger om att i det fula finns det fina, att den som är svag kommer att komma ur den tuffa perioden som så mycket starkare. Ville så gärna tro på det här. Ville så gärna vara en sån som vaknade upp en dag och kände att den skulle kunna klara vad som helst.

Så var det dock aldrig, tvärtom. För var dag som gick blev jag bara svagare och svagare.

Jag skulle få åka hem. Över helgen i alla fall. Hade längtat efter det här så länge, ändå var det med en klump i magen som jag klev in i den lilla bilen och stängde dörren bakom mig. Vände blicken, bort från de gulskiftande byggnaderna, bort från stigen som ledde ner till sjön. Bort från den vardagen som jag gjort allt för att inte släppa för nära inpå. Nu kändes det obekant att tänka utanför den.

Mamma såg fortfarande nyvaken ut, trots att klockan började närma sig lunchtid. Det nötbruna håret hade en tova bak i nacken och kinderna var rosigt osminkade. När hon log var det med en strimma av hopplöshet. "Är du redo?"

Jag nickade utan möta hennes blick. Redo för vad? För att komma hem och späda på den hopplösa hemlängtan. Få leva en stund i vardagen som en gång varit min, känna den bittra smaken då den åter igen rycks ifrån mig. Eller jag från den.

Tystnaden som låg mellan mig och mamma var så påtaglig att den nästan blev fysisk, fyllde mig med ett illamående. Antagligen visste hon inte vad hon skulle säga, var rädd för att göra någonting fel som skulle göra mig irriterad. Jag var som en bomb och jag skadade alla stod mig nära. Det blev tydligt nu.

Blicken vilade på landskapet som swischade förbi utanför fönstret. På träden som skiftade från gult till rödbrunt, på husen som plötsligt dök upp i grupper för att sedan tona ut i ännu mer skog och åkrar. Hur mycket jag än försökte stänga av tankarna var det samma ansikte som dök upp, gång på gång. De tydliga käkbenen, det mörka håret och så tatueringarna som jag bara kunde fantisera om vad de föreställde. Jag visste inte vad det betydde, bara att magen fylldes med ett visst lugn. För tillfället.

Känslan när jag kom in genom ytterdörren var ännu värre. Den vitmålade hallen verkade främmande iklädd sina ljusa nyanser, trots att jag hade klivit in i den så många gånger förut. Pappa stod i köket, diskade undan någon ugnsform som han ställde på en handduk innan han kom emot mig. Orosrynkan i pannan var svår att blunda för och såg han inte lite trött ut? Påsarna under ögonen som vittnade om många nätter av dålig sömn, var det mitt fel? Det kändes så. Men han doftade som vanligt och när han la armarna om mig kändes det precis som det alltid gjort. Som när jag var liten, ramlat och fått ett skrubbsår. Då brukade han alltid trösta mig tills jag slutade gråta och smärtan, som verkat evig, avtog. Han brukade stryka mig över ryggen och säga att det bara var ett tecken på mitt mod. Att jag vågat falla.

Det fick jag aldrig höra längre. Jag kände mig mer och mer som ett misslyckande och den här stunden var inget undantag.

"Välkommen hem älskling."

Hem. Vad betydde ens hem? En plats där man kände sig trygg, lugn, välkommen, hemma. Där ingen oro lurade i bakhuvudet och fick en att vilja försvinna genom golvet, oförmögen att veta hur man skulle bete sig. I sådana fall var inte det här hemma. Inte idag i alla fall. Inom mig kändes det som en jordbävning.

Jag hann inte ens svara pappa innan dörren öppnades upp bakom mig. Ljudet av ett par lätta fötter som slog mot golvet, en harkling. Förvånat vände jag mig om och mötte ett par välbekanta ögon. Linn. Hur visste hon att jag var hemma? Jag hade inte svarat på något av hennes sms, skämdes en aning.

"Hej."

Hej.

Hon såg ut precis som vanligt, kanske aningen blondare men jag hade svårt att avgöra om det berodde på många timmar i solen eller om hon blekt det med mening. Hon hade på sig sina gamla Levis-jeans som aldrig tycktes åldras och som alltid satt perfekt över höfterna. Upptill hade hon en vit t-shirt, den kanske kunde vara ny. Eller så var den inte det. Hon pratade likadant, rösten glad. Men blicken, när hon såg på mig, var som förbytt. Den var fylld med en oro och omsorg som jag aldrig upplevt. Hon brukade alltid lysa upp då hon såg mig men nu var det som att det inte gick, hur mycket hon än försökte.

Det tog säkert en halvtimme innan frågan kom på tal. Jag hade bara väntat på det. "Du har inte svarat på mina sms..."

Jag vände instinktivt ner blicken i mitt knä, på händerna som vilade mot låren, naglarna som en gång varit målade i en röd nyans men som nu var spräckliga och kortbitna. "Nej, förlåt. Det har varit lite mycket."

Linn la en hand på min arm. "Det är ingen fara. Jag är inte arg, jag blir bara orolig när jag inte får vara en del av din vardag. Vill veta hur du mår och så." Det var tydligt att hon verkligen menade det hon sa. Ingenting i rösten vittnade om att någonting skulle vara överdrivet eller påhittat.

Skamset nickade jag. Förstod vad hon menade, hade nog känt precis likadant om rollerna var ombytta. "Förlåt, jag ska bli bättre."

"Du kan inte vara mer än du redan är. Bara jag får försöka förstå", avbröt hon och jag log. Så tacksam för att ha henne men fortfarande med skammen inbäddad precis under huden.