Konsten att andas

ett

TRIGGERVARNING! Innehåller beskrivningar av ohälsosamma tankemönster rörande ätstörningar och psykisk ohälsa.

Vill börja med att varna känsliga läsare. För er som kanske själva varit där, som fortfarande är där, som är påväg därifrån eller redan lämnat. För er som lämnat men ännu inte läkt. Det sista jag vill är att ge någon hjärnspöken eller ångest eller få någon att falla tillbaka. Jag vill tro att den här boken är viktig för att den förklarar hur det kan vara, från någon som själv varit där. Från mig, för jag har varit där.

För mig är det en slags terapi, för jag vet att dessa tankar inte är rimliga Jag vet att det är monster i hjärnan som säger åt en att man är fel, inte tillräcklig. Därför kan jag distansera mig från dem.

Men alla har inte kommit till den punkten än. Jag är övertygad om att alla kan ta sig dit. Att alla kan bli friska men om du känner att det här är känsligt för dig kanske det är klokare att inte läsa. Att tillåta dig själv att bli hel först och sen återvända. Eller inte återvända, det är upp till dig för du är viktigast av allt.

Och du är bättre än dina hjärnspöken.

-------------------------

När jag slog upp ögonen igen önskade jag med ens att jag låtit bli. Verkligheten omkring mig skar som en kniv i bröstet. Smärta, rädsla, oro, ovisshet. Mammas ansikte tätt intill pappas bröst. Han strök henne mjukt över ena axeln samtidigt som han såg in i väggen framför sig. Munnen var sammanbiten. Jag hade svårt att tolka om han var arg eller ledsen. Kanske någon slags blandning. Frustration, hjälplöshet.

På andra sidan rummet satt min lillebror Emanuel. På sig hade han en ljusblå skjorta som han fått tidigare samma dag. Det var hans tolvårsdag men det spelade uppenbarligen ingen roll längre. Det handlade inte längre om det, om honom. Han var inte hemma i vårt nystädade hus tillsammans med släkt och vänner som vi så länge planerat. Tårtan med grön marsipan som vi tänkt dekorera så att den skulle se ut som Mike Wazowski från Monsters Inc stod antagligen kvar på köksbänken, sorgligt halvfärdig. Jag såg den framför mig. Svaga ögonblicksbilder av leenden bland bakingredienser. Sen en dimma och en skärva av kökslampan innan allt blev svart.

Det var inte första gången jag vaknat upp i det här rummet. Förra gången var för drygt ett år sedan och jag hade ansträngt mig till mitt yttersta för att den händelsen skulle bli och förbli bortglömd och förlåten. I alla fall från mitt eget håll. Jag tenderade att vara alldeles för hård mot mig själv. Skam var en del av min vardag, hade förvandlats till någonting normaliserat i takt med att frågorna och försöken till hjälp trappades av. Det hjälpte ju inte. De kunde ju inte göra någonting, vi hade försökt allt.

Jag tog ett djupt andetag och såg hur det fick omedelbar effekt. Samtliga ögon vändes mot mig och en varm hand slöts med ens om mina tunna fingrar. Det var mammas.

"Hej hjärtat", sa hon och strök med tummen över min handrygg. "Hur känner du dig?"

Jag visste verkligen inte vad jag skulle svara. Skammen och utmattningen som fyllde min kropp hotade att spränga mig vilken sekund som helst. Samtidigt bultade huvudet så hårt att jag undrade om det kanske syntes från utsidan. Det här var mitt eget fel, vi alla visste det. Folk var bara alldeles för artiga för att säga åt mig på skarpen. De behandlade mig som om jag var skör som porslin, vilket visserligen kanske var sant. Rent fysiskt i alla fall.

"Kan vi åka hem? Emanuel..."

"Vi löser det", avbröt mamma och kastade en blick på min bror som såg på mig med oförstående ögon. Jag visste inte hur mycket han faktiskt var medveten om. Ibland kändes det som om han förstod allt och bara valde att blunda för det i avsaknad av ord. Vad skulle han göra åt saken? Kanske fanns en rädsla för att bara göra saker värre.

Just som hon öppnade munnen för att säga någonting mer kom en läkare in i rummet. Det var en kvinna som såg ut att vara i fyrtioårsåldern. Det bruna håret var uppsatt i en hög tofs och i handen höll hon en bunt papper. Hon såg vältränad ut, säkert en sån där hurtig fotbollsmorsa som la all ledig tid på familjen och fysisk aktivitet. En sån välutbildad som tycktes ha tid över till att även ha ett rent hem och en vacker trädgård. På något märkligt sätt.

Hon log svagt när hon mötte min blick men någonting i ögonen räckte inte hela vägen fram. Det skar till i magen, skammen. Även hon visste att det var mitt eget fel att jag låg här. Jag och min trasiga hjärna.

"Hej, jag heter Jenny Broman", började hon och skakade hand med både mamma och pappa. "Jag har lite resultat från blodprovet som skulle behövas pratas om."

Hon tystnade och kastade en blick på bunten med papper. I mitt högra armveck satt ett vitt plåster som jag inte lagt märke till tidigare. Tydligen hade de stuckit mig medan jag fortfarande var medvetslös.

"Du är arton år ser jag", sa hon och jag nickade.

"Fyller nitton i oktober."

Jenny nickade. "Vill du att dina föräldrar är med i samtalet eller inte? Du har rätt att be dem lämna rummet men..."Hon kastade ännu en blick på provresultaten. "...jag skulle rekommendera dig att de stannar. Jag tror det kan vara bäst så."

Jag sa ingenting utan nickade bara i takt med att hon drog fram en stol från väggen och slog sig ner. Sen började en kvarts lång utläggning om olika värden som alla på något sätt var fel på så sätt att det kunde bli eller rent av var farligt. Mina föräldrar satt tysta under större delen av tiden bortsett från några få gånger då de flikade in en önskan om någon förtydling eller förklaring av något ord som de inte förstod. Själv ville jag bara sjunka genom marken.

När Jenny precis pratat klart trycktes handtaget återigen ner och en kille dök upp i dörröppningen. Han hade mörkt, yvigt hår och en grå hoodie under en blå jeansjeacka. När vi mötte blick fick han ett förvånat uttryck i ansiktet. "Oj, ursäkta." Han försvann sedan lika snabbt som han dykt upp och lämnade oss i ett vakuum av förvirring.

Tystnaden som uppstod som ett resultat av avbrottet varade bara i några få sekunder innan Jenny vände sig till mig. Blicken var oerhört allvarlig, det fanns inte en gnutta av vänlighet eller medlidande i den. Hon tog ett djupt andetag. "Vi föreslår att du flyttar till ett särskilt boende. I alla fall ett tag, för att stabilisera läget. Som det ser ut nu kan din kropp lägga av vilken sekund som helst."

I den stunden kändes det som att det var precis det som hände.