Konsten att andas

tjugosex

"Om du skulle sätta en siffra på hur du mår idag, vad skulle den vara då?"

Linda-Marie drog en hand genom håret och la ena benet över det andra, såg på mig med en genomträngande blick. Det kändes alltid som om hon redan visste, ungefär i alla fall.

Jag ryckte dröjande på axlarna. "Mellan ett och tio?"

"Det kan vi säga."

Faktum var att morgonsolen den här måndagen hade fyllt mig med ett slags lugn jag inte känt på flera år. Den frostbitna luften utanför dörren var inte skrämmande, utan krispig och jag hade till och med lyft blicken mot himlen för att granska molnen då jag skyndade mot matsalen. Det var sällan jag tillät mig själv att vara så närvarande. De enda tillfällena då jag faktiskt tog in och försökte njuta av min omgivning var när jag hade ångest och naturen blev det enda som kunde distrahera de mörka tankarna.

De senaste dagarna hade dock varit annorlunda och även fast jag inte ville erkänna det för mig själv så hade jag en aning om vad det kunde bero på. Vad som fått mig att kunna skifta fokus. Vad som tagit upp så mycket av min tankekraft att ångesten nästan inte fått plats.

Nästan.

"Jag skulle säga kanske...sju."

Linda-Marie höjde ett förvånat ögonbryn. "Sju? Det är en relativt hög siffra."

"Jo, så långt är jag med", svarade jag och lät, som vanligt, spydigare än vad jag menade. Jag visste inte vad det var som fick mig att konstant vända mig på tvären, medvetet slänga ur mig kommentarer som distanserade mig från andra, gjorde det omöjligt att föra en normal, trevlig konversation. Den enda personen här som jag faktiskt höll god ton med var Lisen. Hon var för godhjärtad för något annat.

"Har du någon motivering? Vad är det som gör att vi landar där?" Hon fick det att låta som om det här var en resa vi gjorde tillsammans. Det var det inte, det var min resa. Hon var bara här för att hon fick betalt för det.

I det vänstra hörnet bakom henne stod en stor monstera. Bladen var stora som tallrikar och alla hängde åt samma håll, som om den riskerade att välta omkull vilken sekund som helst. Lite så kändes det att prata om det här. Som om det, just nu kändes helt okej men att allting, vilken sekund som helst, kunde tippa och landa i panikångest. Det var läskigt att reflektera för mycket om varför det kändes lättare, risken fanns att jag efter en stunds analyserande skulle komma fram till att det inte alls var så bra som jag trodde. Att jag inte alls hade någonting att må bra över.

För visst var det det jag gjorde? Mådde bra? I alla fall helt okej.

Det slog mig att jag inte pratat med min familj på säkert två veckor. De gick säkert oroligt omkring där hemma och tänkte på mig som en skör själ som snart skulle explodera. De hade ingen aning om vilken utveckling jag gjort de senaste dagarna och på något sätt gjorde det lite ont att de inte visste. Att de inte ringde.

"Jag tror att jag bara landat lite, hittat andra saker att lägga tid på", svarade jag kort.

"Det är ju jättebra, det är precis vad det handlar om. Att kunna hitta tillbaka till livsglädjen."

Livsglädjen.

Jag hade inte sett det så tidigare, som om jag inte hade någon livsglädje och med ens kändes allt helt hopplöst.

Det kändes som ett baklag att slänga halva portionen på lunchen. Skamset skrapade jag ner pastan i komposthinken och ställde tallriken på diskbacken utan att möta serveringspersonalens blick. Ville inte veta vad de tänkte, hur de såg på mig med ögon fyllda av sorg och medlidande. Istället stoppade jag händerna i byxfickorna och skyndade ut från matsalen, mot mitt rum.