Konsten att andas

nitton

Väggklockan inne i samtalsrummet verkade ha stannat. Åtminstone var det så det kändes när den långa visaren långsamt hasade sig fram runt urtavlan.

Tio i. Nio i.

Magen kurrade oroväckande högt men jag höll blicken fäst i marken, orkade inte bry mig om ifall hon hört. Det var väl naturligt såhär innan lunchtid.

Den här förmiddagen kändes annorlunda. Det var första dagen efter mötet med Bo, där jag efter många om och men fick möjligheten att stanna kvar. Nu kändes det som att jag var tvungen att bevisa någonting, att jag faktiskt kunde bli bättre. Tyvärr var jag inte säker på om det skulle gå.

Fem i.

Linda-Marie harklade sig och jag blev med ens medveten om hur jag försvunnit iväg i mina tankar. Hon sköt upp sina glasögon i pannan och såg på mig med snälla ögon. "Vi ska ta oss igenom det här tillsammans."

Det var väldigt lätt för henne att säga men för att det skulle funka skulle jag bli tvungen att släppa in henne, på riktigt, vilket jag inte var särskilt sugen på. Dock nickade jag, det var enklast så. Kom egentligen inte ihåg riktigt vad vi pratat om.

När jag gick ut genom dörren och styrde stegen mot matsalen var det med en klump i magen. En klump som, mitt i all tomhet, vägde bly. Det var ångest och det var rädsla. Jag hade längre ingen ursäkt till att inte äta maten och den här gången var det på allvar.

Doften av curry slog emot mig i samma sekund som jag tryckte på dörröppnaren och sen, en ton någonstans i bakhuvudet. En ton som tog över allt annat, fick luften omkring mig att svaja i vågor och benen att vika sig. Jag hann knappt regera innan mina knän slog mot marken. Den här gången var det dock inte mer än så. Jag tog stöd med händerna på marken framför mig, tog ett djupt andetag som för att återfå mitt fokus och kände sen en hand på min rygg.

"Är du okej?" Det var Josef. Såklart var det han, som varje gång jag var som svagast. Han hade på sig en grå hoodie och ett par mörka jeans. Ärmarna var uppvikta något varv och på handleden skymtade en tatuering.

Jag reste mig i takt med att tonen i mina öron avtog och grimaserade lätt åt ömheten i knäna. "Jadå, jag bara...äsch spela roll."

Han höjde ett ögonbryn och drog sedan upp dörren framför mig. "Ska du med in?"

Det gick bara inte. Doften, curry, den påminde mig alldeles för mycket om en rätt min mamma brukade laga. Den som alltid slutade i gråt och skakande ben, en puls som gjorde ont. "Nej jag var faktiskt påväg härifrån."

Josef kastade en blick på klockan på väggen innanför dörren. "Två minuter över tolv? Och du är klar? Kom på något bättre." Åter igen la han sin hand på min rygg men den här gången mer bestämt. "Kom."

Att äta lunch tillsammans med Josef var minst sagt en ny upplevelse. Ingen sa egentligen någonting. Han tittade mest ut genom fönstret medan jag petade i maten. De vegetariska korvarna såg så motbjudande ut att jag nästan hade föredragit chorizon på Josefs tallrik. Men bara nästan.

Så såg han på mig och det var någonting i blicken som jag inte riktigt kunde placera. Var det oro? Ångest? Någonting han höll inne?

Jag höjde ett ögonbryn. "Vad tänker du på?" Redan innan jag avslutat frågan ångrade jag den. Vad rörde det mig?

Svaret blev, precis som väntat, kort. "Inget särskilt. Sjön typ."

Det klara vattnet syntes i blänkande strimmor mellan trädens grenar. De senaste dagarnas händelser hade dock förändrat min känsla för sjön. Så mycket ångest hade släppts ut intill den steniga strandkanten, det var nästan som om den fanns kvar där. All gråt och all rädsla, inbäddad bland gruset.