Konsten att andas

femton

Kuratorssamtalen gav mig inte särskilt mycket. Det blev mest en tid på schemat som skulle bockas av innan jag fick återgå till att ligga raklång på sängen eller, i bästa fall, sitta vid sjön och titta ut över vattnet som långsamt vågade sig i takt med blåsten. Vissa dagar låg det helt stilla och då hände det att även stormen som pågick inom mig stannade upp för en liten stund.

Inne på Linda-Maries kontor blåste det dock full orkan.

Hon såg på mig genom de runda glasögonen, styrde då och då upp dem i pannan. Det var nästan som hypnos att sitta och titta på hur de långsamt gled nedåt tills dess att hon återigen placerade dem på nästippen.

Den här dagen låg håret rakt utmed ansiktet, kanske hade hon plattat det eller så hade hon så naturligt. Ögonen var snälla.

"Hur har senaste veckan varit?" Hon började alltid med den frågan och varje gång kände jag hur tröttheten sköljde över mig.

Det kändes nästan omöjligt att svara, att ens tänka tillbaka, försöka sammanfatta. Helgen hemma hos familjen var det första som dök upp men jag orkade inte prata om det. Inte idag.

Istället ljög jag: "Den har väl varit bra."

Lina-Marie log, om hon bara vetat att det inte fanns några skäl till det. Att jag egentligen mådde lika dåligt som vanligt. Tom på allt. Det var så det kändes i alla fall.

"Känns det som att du börjar komma på plats här tillslut?"

"Ja absolut." En till lögn. "Det känns bra."

"Och du umgås en del med Lisen eller hur? Känns det som en trygg vänskap?"

Vad var det ens för fråga? Kunde man ens skaffa sig så nära vänskaper på några veckor? "Det tycker jag nog."

"Vad roligt att höra Alva! Och Josef? Du har umgåtts en del med honom också va?"

En kall il spred sig genom ryggraden och upp mot nacken. Jag förstod ingenting, när hade hon sett mig och Josef tillsammans? Vi hade bara setts några gånger och för det mesta nere vid vattnet.

"Eh..." fick jag fram men kom inte på något bra svar.

En besvärad rynka dök upp i Linda-Maries panna. "Nej men jag kanske har missförstått! Jag såg er springa iväg på utedagen men det kanske inte var så?"

Det kändes mer och mer som ett förhör en förälder eller ett nyfiket syskon skulle kunna hålla. "Jaha, nej du har nog missförstått."

Egentligen visste jag inte varför jag ljög. Vad fanns det för anledning att hålla det hemligt? Någonting inom mig sa bara att det var så jag ville ha det, åtminstone för stunden.

"Okej, jag ber om ursäkt." Hon tittade ner en stund i sitt anteckningsblock. Det såg ut att snart vara slut. Sidorna var skrynkliga, vissa vikta. "Just du, Camilla bad mig påminna dig om att Bo kommer hit på torsdag."

Bo? Vem var det? Hur mycket jag än letade i mitt minne kunde jag inte komma ihåg att jag träffat någon som hette så. Inte här på skolan.

"Bo är ju då deltidsläkaren som kommer hit med jämna mellanrum. Kommer du ihåg vad ni kom överens om?" Linda-Marie såg, ännu en gång, en aning besvärad ut.

Jag flyttade blicken till de rosenblommiga gardinerna. Solen lyste igenom och färgade de annars vita väggarna i en lätt rosa nyans. Självklart kom jag ihåg vad han hade sagt. Jag hade försökt undvika att tänka på det men det fanns alltid där i bakhuvudet. Hotet om att läggas in på tvångsvård. Jag kunde inte tänka mig någonting värre men att döma av Linda-Maries blick så såg det inte särskilt ljust ut.

Jag tänkte på det resten av dagen. Kände oron fysiskt som ett illamående i magen. Vädret ute var strålande för första gången på länge men jag stannade på rummet. Orkade inte socialisera mig. De små promenaderna till matsalen räckte gott och väl.

Lisen var som vanligt positiv och talade gott om hur hon suttit en stund på gräsmattan och bara lyssnat på fåglarna. Hur det lugnat henne. Jag trodde henne men tillät mig själv ändå att känna att det inte vore någonting för mig. Inte idag.

Varje gång jag vände mig från matserveringen och ut mot alla borden sökte jag med blicken efter honom. Den landade ofta och invant vid det ensamma bordet vid fönstret men det vilade tomt. Han kanske var sjuk? Eller upptagen med något annat? Eller bara hade glömt tiden? Han skulle säkert ansluta om några minuter.

Men så var inte fallet.

På kvällen när solen börjar sjunka på, den nu lätt molniga, himlen bestämde jag mig för att gå ner till vattnet. Ville inte erkänna det, ens för mig själv, men en stor av mig hoppades att även Josef skulle göra detsamma. Att han skulle dyka upp några minuter efter mig, iklädd någon sliten luvtröja och ett par shorts och säga någonting spydigt. Le sitt mystiska leende.

Så blev det inte heller.

Jag satt där och iakttog vågorna, såg hur de gick från små till större för att sedan återigen lugna sig. Himlen skiftade från grönblå till orange och slutligen nästan rosa. Det hjälpte inte mot ångesten, inte ett dugg och det var med tunga steg jag återvände till mitt rum. Var i princip redo att börja packa ihop det. Jag lärde inte bli kvar länge efter att Bo varit här.

Då jag svängde in mot norra gården möttes jag av en bil på den smala grusvägen. Den körde upp till huset bredvid, stannade. Jag saktade in stegen för att inte dra åt mig för mycket uppmärksamhet.

"Det blir nog bra, jag hör av mig." Rösten som hördes i samma stund som bildörren öppnades lät trött, släpig. Jag kände igen den med en gång. "Tack för skjutsen och...för allt."

"Ingen fara, vi löser det här okej?" Det var en flickröst, minst lika släpig.

"Ja, vi gör väl det", svarade han dröjande. Josef. "Ta hand om dig."

"Detsamma."

När bilen körde vidare snabbade jag på stegen lite för att det inte skulle märkas att jag lyssnat, som om jag precis kommit hit. Trots det såg han mig inte innan han försvann in i sitt boende, utan någon blick över axeln.

Så många frågor hade tagit form i mitt huvud men jag förstod att det inte var någonting som rörde mig. Varför skulle det? Vi var ju knappt vänner.

Istället fick jag vidare mot min dörr, tryckte ner handtaget och lämnade allt där ute.