Dark beauty

T W E L W E || not mine anymore

"Gabriella bringed me back. She missed me. Last night it was fullmoon. You were here in Sydney and the rest of them who was there when I died were here too. That made it possible for her to bring me back to life" Säger Luke och lägger en hand på min när vi sitter i bilen. Jag tittar ner på våra händer innan jag sakta flyttar undan min hand. Luke kollar oroligt på mig men vänder sen blicken ut mot vägen igen.

"I got placed into the same place as Jaqueline. All this time I have been dead I have spend with Jaqueline." Gnäller Luke.

"Good for you" Säger jag kort utan att släppa vägen med blicken. Luke vänder sig om så att han ser mig. Först sitter han så en stund bara. Men efter ett tag öppnar han munnen.

"What's wrong?"

"Nothing. It's just that you are back. From the dead" Säger jag och skrattar till nervöst. Egentligen var allt fel. Men Luke var tillbaka efter att ha dött och jag vill verkligen inte att han ska må dåligt det första han gör.

Jag har påbörjat ett liv. Börjat college. Kysst en college kille. Fallit för Louis. Nu när Luke är tillbaka är det som att jag måste börja om. När jag tittar in i hans ögon är det enda jag ser hans tårfylla ögon som ber mig komma tillbaka och glömma det att han haft sex med Jaqueline. Han verkar tro det är så lätt att förlåta honom. Luke suckar frustrerat.

"Kylie I just want everything to be like before" gnäller Luke och litar sig tillbaka.

"Luke we are not talking about this right now. You are back from the dead and just that is a big thing" mumlar jag utan att släppa vägen med blicken. Dom gröna träden gungar försiktigt i takt med att vinden drar över dom och solen bränner mot vår hy. Återigen suckar Luke. Det blir tyst ett tag.

"So what have I missed?" Frågar han och lutar sig tillbaka i sätet.

"Not much" säger jag kort. Lögn. Allt har hänt medans han har varit borta. Jag har börjat college. Taylors släkt försöker utrota vampyrerna. Och jag och Louis, ja vad är vi? Men det är verkligen inte något jag vill prata om nu. Luke märker hur kall jag är mot honom och drar en frustrerad hand genom håret.

"Can you get me those?" Frågar jag och pekar på solbrillorna som ligger i handsfacket. Han nickar och ger mig dom. Smidigt hänger jag dom på öronen och vägen blir helt synlig igen.

"Do you remember when we were on a roadtrip. And you did never take those glasses of. And later that day when we went to bed you had the ugliest tan ever." Säger Luke skrattandes. Hur mycket jag inte vill skratta i den här situationen så kan jag inte låta bli. Det var det här Luke gjorde med mig. Han gör mig glad.

Jag stannar bilen utanför det stora vita huset. Jag hoppar ut ur bilen men Luke sitter oförstående kvar.

"Why do we stop here? My house is just down the street" Säger Luke.

Jag går ner till bilen igen och tar hans hand. Luke stelnar till vid min beröring men slappnar snabbt av. Louis hade lärt mig att såhär skulle jag när jag ville att andra skulle se huset. Helt plötsligt lyser Lukes ansikte upp och jag förstår att han ser huset. Jag flyttar min hand från hans och han ser lite besviken ut först men följer sen tätt efter mig.

"Who lives here?" Frågar Luke när vi står på den stora verandan.

"Louis and Harry" säger jag med ett litet leende. Jag öppnar dörren.

"Kylie do you want to have dinner? We can go to the mall if you want? Or maybe bowling" Louis röst låter från köket men han kommer närmare hallen.

"I know we can race go kart!" Harry tystnar tvärt när han når hallen. Likaså Louis.

"You are dead." säger Harry och gnuggar sig i ögonen.
"Or not"
Jag bestämmer mig för att ignorera Louis och Harry. Istället tar jag med mig Luke in i köket.

"Are you hungry?" Frågar jag försiktigt. Jag vet att jag är människa och jag vet att det antagligen var riktigt jobbigt för Luke och sitta instängd i en bil med mig.

"If I am" mumlar han och skickar hela tiden oroliga blickar mot hallen.

"They won't hurt you" säger jag och ger honom en blodpåse. Den är snabbt uppdrucken.

Harry och Louis kommer in i köket och svävar med blicken mellan mig och Luke.

"He are going to stay here tonight" säger jag och glider ner på stolen bredvid Louis.

"I can live in my own house" säger Luke.

"Yeah he can live in his own house" säger Harry och Louis samtidigt.

"No. He have just arrived from the dead. He can be instable and you, Harry and Louis, are the only one who is strong enough. Plus we have a lot of rooms"

Dom alla nickar motvilligt. Louis märker hur nervös jag är, han flätar ihop sin hand med min. Jag ger honom ett svagt leende samtidigt som jag blir lugnare. Luke stelnar till vid Louis beröring av mig men sliter snabbt bort blicken från oss. 

LUKE (KVÄLLEN SAMMA DAG)

Rastlöst vrider jag mig om i sängen. Det blåser ute och det slår mot fönstrena. Jag hör hur en dörr öppnas. Jag gissar att det är Kylies då hon hatar oväder. Försiktigt reser jag mig upp och går över till dörren. Kylie går mot trappan och jag gissar att hon ska ner till köket. Men fel har jag. Hon stannar utanför Louis dörr. Hon tvekar en stund men öppnar snart dörren och är utom sikte. 

Ända sedan jag visade mig för henne har hon varit kall mot mig. Kanske jag inte skulle ha visat mig för henne. Kanske jag bara skulle ha försvunnit och levt utan henne. Problemet då är att jag inte kan leva utan henne. 

"Come here"  Mumlar Louis. Jag hör hur han flyttar sig i sängen och snart hör jag hur jag hur Kylie lägger sig ner. Jag vet att jag inte borde tjuvlyssna men jag kan inte låta bli. 

"Can you promise to be here when I wake up tomorrow?" Viskar Kylie. 

Jag kan se framför mig hur dom ligger. Hon så långt in i hans famn som möjligt. Precis som med mig. Hur hon tvingar sig själv att fläta ihop sina ben med hans även fast det är obekvämt. Bara för att känna närhet. Det var så hon brukade ligga i min famn. Jag brukade pussa henne lätt på pannan och säga ett kärleksfullt godnatt. Och så somnade vi. Men istället för att det var jag den här gången var det Louis. Han var den som pussade henne löst på pannan. Han var den som var tvungen att ha sina ben ihopflätade med Kylies. 

"I promise. Sleep tight Love" 

Det är jag som ska säga det. Det är jag som ska älska henne. Det är jag som ska vara den personen hon vill sova med när det är storm. Det ska vara jag. Varför är jag tvungen att vara en sådan idiot? Varför kan jag inte bete mig acceptabelt.  Hon ska vara min.

Ska jag berätta vad som hände när jag kom tillbaka? Jag måste komma på ett sätt att skydda henne. Om jag berättar kanske det skadar henne men om jag inte berättar kan det också skada henne. Varför, varför just Kylie. Hon som är så oskyldig.