F O U R T E E N || I will leave you alone

604 24 4
                                    

KYLIE

"Ouch" Mumlar jag och kramar om Harrys ena hand. Han sitter i skräddare framför mig på badrumsgolvet och gör noga rent det blodiga såret. Harry är noga med att alltid hålla en hand för såret, så att jag inte ska se det. 

"I think we can put some bandage on now" Säger Harry och plockar fram bandage. Man märker tydligt att han är irriterad, sur eller besviken på mig. Vad vet jag inte, men något stör honom.

"Wait. Can I see?" Frågar jag.

"Are you sure?" Frågar Harry och drar lite på munnen. Jag nickar kort. Han tvekar innan han sakta flyttar sin hand bort från mitt sår. Fyra stora, välplacerade bitmärken syns på min handled. Louis bitmärken. Jag vet att dom alltid kommer finnas där. Ärren kommer finnas där ända tills jag ligger på min dödsbädd. 

"This is what you can do to me if you want, give me marks like this" Mumlar jag tyst. 

"I am dangerous, Louis are. We are dangerous. But somehow you are not scared of us. And that scares me Kylie. You are so strong." Jag tar upp hans hand i min. Försiktigt drar jag med mina fingrar över hans händer och blodådror. Blodådrorna som är fulla av vampyrblod, för han är en vampyr. 

"We better get that wound in bandages" Säger han sammanbitet och drar åt sig sin hand. Utan att ens titta på mig börjar han linda in min ömma handled. Då och då flämtar jag till av smärta. 

"Are you angry at me?" Frågar jag försiktigt. Rädd för Harrys svar. 

"No. But you could have died. I can't lose you" Mumlar Harry. 

"But I didn't die. I knew he wouldn't kill me. You need to trust me" 

"You need to trust me when I say Louis is dangerous" Fräser Harry. 

"Whatever" Säger jag och suckar. Harry gör klart bandaget innan han hjälper mig upp. 

"Can you promise me one thing?" Frågar Harry och tittar allvarligt på mig. Jag nickar. "Never shut me out" 

Jag blir tyst. 

"Can you promise me that?" Upprepar Harry. Jag tvekar en stund. 

"I promise you" Han förvånar mig genom att dra in mig i en varm kram. En stor, varm, kärleksfull kram. 

"Oh i'm sorry" Dörren öppnas och Luke syns. Våran perfekta kram avbryts.

"No it's okay" Säger jag och kliver bort ett steg från Harry. 

"Can I talk to you Kylie?" Luke flackar nervöst med blicken. 

"Yeah sure." Säger jag. Harry försvinner från rummet och jag sätter mig ner på sängen. Luke sätter sig ner bredvid mig. Han tar min hand i sin och jag låter honom. 

"Just beause we don´t talk anymore doesn´t mean i´ve forgotten about you, it doesn´t mean that I no longer care. Thruth Is I still do. I do my best to check up on you, to see how you are doing. To see if you are okay, but everytime I get the urge to talk to you, it suddenly hits me that, we are strangers, you don´t want me in your life, hence the reason i´m no longer a part of you. But even though everythings changed; I just want you to know that, i´m still here. I´ll still be here for you. I´ll still lend you my shoulders and ears. I don´t care what time it is, what i´m doing. Don´t hesitate to talk to me, beacuse half the time, I wish that you were talking to me. I just miss your presence. I miss you being my best friend, i just miss you. Please give me a second chance" 

"You called me yours and I called you mine ; but in this river of words, we created a sea of lies," svarar jag. Luke blir stum. Men jag är en självständig kvinna. Hon behövde en hjälte, så det var det hon blev. 

Dark beautyWhere stories live. Discover now