Den sista formbytaren

Kapitel 1

Lucy

Jag vaknar med andan i halsen när jag hör vargar yla en bit från min grotta. Jag klättrar ut ur den trånga öppningen och kollar ut över skogen som lyses upp av soluppgången. Jag sträcker på mig och klättrar snabbt ner från berget och ändrar form till min räv innan jag smyger in i skogen. Jag går runt en stund och bara njuter av den vackre dagen. Men jag stannar när jag ser ett rådjur på en äng full av högt gräs. Jag rör mig så tyst som möjligt närmre djuret och ändrar tyst form till min vita varg och hoppar mot djurets hals för en kort död. Jag hugger genast in i det döda djuret och när jag är klar gömmer jag kroppen för förbi passerande varulvar.

Jag går till den närmaste bäcken och sköljer av mig blodet som finns kvar i min päls och ändrar tillbaka till min mänskliga form och lägger mig ner i solen och njuter av värmen. Jag hör ljudet av tassar som närmar sig och tunga andetag. Jag stelnar till och vågar nästan inte ens andas.

Jag byter form till en vit örn och flyger upp i luften och snart ser jag två vargar komma till bäcken och dricka. Jag ser hur benen under deras päls ändrar form och jag förstår att det är varulvar. Jag tittar bort när de klär på sig och flyger högre upp och landar på en gren.

"Kände lukten när vi sprang förbi bergen?" Frågar den första. Han såg ut att vara runt 19 med ljus brunt hår.

"Ja, jag kände inte igen den. Kan det vara en ensam varg?" Frågar den andra, han såg yngre ut kanske 17 och har blont hår.

"Jag vet inte, Alex. Men vi ska nog varna Mikael" säger den första.

"Det är nog en bra ide. John? Ser du örnen?" Frågade Alex och pekar upp på mig där jag sitter på grenen.

"Ja, jag har aldrig sett en här förut. Har du?" Svarade John och ser fundersamt på mig.

Om de berättar för sin alfa om mig kan jag bli avslöjad, jag måste ta det säkra före det osäkra. SÅ jag flyger av grenen och landar framför dem.

"Nej, den kanske är vilse. Den kanske saknar den där kompassen som fåglar brukar ha i huvudet" säger Alex och går lite mot mig.

Jag ändrar form och står nu framför dem i min mänskliga form. Dem ser förvånade ut men börjar sedan morra och visa sina klor och tänder.

"Vad är du?" Frågar John argt. Jag ser hur deras ögon börjar skifta till deras vargars ögon och försöker att visa mig som lugn.

"Jag menar inget illa" säger jag så lugnt jag kan. Min röst kommer ut hest efter att inte ha pratat på så länge och jag måste tvinga mig själv att inte börja hosta. Jag hoppar på Alex först och efter några sekunder är han medvetslös. Jag gör sedan samma sak med John och när båda är medvetslösa använder jag en av mina krafter och raderar deras minnen om lukten, mig och den vita örnen.

Sen förvandlar jag mig till en varg igen och springer tillbaka till min grotta. Jag har raderat flera varulvars minne av mig. Några gånger har det gått smidigt men andra kämpar dem mer och dem får värre skador. Jag vet att om dem skulle komma ihåg mig skulle dem berätta för deras Alfa och dem skulle vilja att jag skulle komma med dem. Men då skulle jägarna få höra om det och jag skulle sätta människors liv i fara.

Jägarna har jagat mig enda sedan de mördade hela min flock och mina föräldrar den dagen för så många år sedan. Jag vet att jag är deras största hot och de kommer inte sluta jaga mig förrän min döda kropp ligger vid deras fötter. Nu måste jag bara fortsätta stanna gömd, annars kommer de hitta mig.

Mitt namn är Lucy och jag är den sista formbytaren.

Mikael

Alex och John kommer tillbaka sent på eftermiddagen och de ser ut att slagits med någon eller något. Jag avbryter mitt samtal med Jack när vi står och pratar om det växande antalet jägare i vårt område och går mot dem.

"Vad har hänt med er?" frågar jag dem allvarligt och de tittar på varandra. De båda två ser ut att åkt på rejält med stryk. Jag ser en växande blåtira runt Johns öga och Alex har en bula på sidan av huvudet.

"Jag vet inte riktigt" svarar John förvirrat och verkar ofokuserad.

"Så ni har inte något att rapportera till mig? " undrar jag och kollar på Alex som kollar ner på sina bara fötter.

"Det var någonting men det verkar som om jag har glömt var det var" Säger han tyst och tänker.

"Det var inget viktigt alltså?" frågar jag dem och de rycker på axlarna.

"Jag måste gå nu, jag lovade Natalie att jag skulle vara hemma innan fem" säger John och pratar om sin mate. Han börjar gå mot sitt hus och jag suckar och kollar på Alex som står och ser förlorad ut i sina tankar. Så jag börjar gå mot flockhuset när han hugger tag i min arm.

"Det vara något om en konstig lukt vid bergen, tror jag. Jag kan inte riktigt komma ihåg." säger han och ser tom ut i blicken. Jag kollar förvirrat på honom och fattar inte riktigt vad han menar innan det slår mig. Det kan vara en ensamvarg vid bergen. Ensamvargar brukar ha en konstig lukt. De brukar lukta som soppor eller rutten mat, för att flockarna ska veta när det är en ensamvarg på deras territorium.

Efter kvällsmaten lämnar jag huset för att kolla upp ensamvargen och Jacob min beta Jacks tvilling bror kommer ut ur huset.

"Kan jag hänga med?" frågar han och nickar mot skogen. Jag nickar och ändrar form. Efter som att jag är en alfa är min varg större än Jacobs men hans är ändå väldigt stor för att vara en beta. Vi börjar att jogga och jag leder oss mot berget när jag känner en fantastik doft. Jag känner mig dragen till den och börjar gå uppför berget.

Jag tappar bort doften och går tillbaka ner för berget och Jacob kollar konstigt på mig. När jag inte hittar den igen ger jag upp och lämnar berget men när jag ser något flyga över mig kollar jag tillbaka. Men det var bara en fladdermus och jag kollar framåt igen.

När jag kommer tillbaka till flockhuset ser jag att alla sitter framför tv:n och kollar på en film och alla mates sitter bredvid varandra. En mate är någon som mångudinnan har parat ihop varje varulv med. Det är den personen som ska vara där för en, ens bästa vän och ens partner. Det är den personen som man ska älska genom vått och torrt. Men man har ett val om man inte vill ha en mate kan man avvisa den och leva resten av sitt liv ensam och med känslan att något saknas. Jag har inte hittat min mate än vilket är ovanligt för någon i min ålder.

Jag säger god natt till flocken och går och lägger mig med känslan som om något inte stämmer.