Den sista formbytaren

Kapitel 23

Lucys POV

Han kollar chockat på mig men efter ett tag verkar det som att det jag precis sa har sjunkit in.

"Min mate?" Frågar han

"Ja, har du hittat henne?" Frågar jag.

"Eh, ja det kan man väll säga" mumlar han och jag flyttar mig ifrån honom.

"Nej, nej det är inte så." Säger han och försöker förklara sig. Han ställer sig upp drar sin hand genom sitt hår, han ser frustrerad ut. Han kommer fram till mig, När han kommer nära nog lägger han sin hand mot min kind. jag känner stötarna och lutar mitt huvud mot hans hand mera. "Känner du stötarna? Bara mates känner såna här stötar när dem rör vid varandra, Lucy du är min mate..." Säger han och jag sitter bara där och gapar som en fisk på torra land.

Jag trodde inte att jag hade en mate. Jag trodde att när alla formbytare dog gjorde min mate det också. Jag kommer ur förvåningen och det känns som om jag förlorat förståndet. Jag kollar upp på honom och ser att han stirrar på mig. Jag hoppar av bänken och går mot dörren, när jag kommer fram till den vänder jag mig om och kollar på honom, jag ler ett blygt leende mot honom.

"Jag måste bara tänka igenom det här, jag kommer tillbaka om ett tag" säger jag och kliver ut ur köket. Jag går mot hallen och öppnar ytterdörren. Jag kliver ut i den kyliga kvälls luften och ändrar till min varg. Jag börjar springa, och jag stannar inte tills jag kommer till en plats som jag känner igen .

Jag ser ett stort träd, jag börjar gå närmre och ja ser att något är inristat i trädet det står, MOJ+PLJ=LEJ. Först kände jag inte igen initialerna men efter ett tag förstod jag Maria Olivia Jonsson+ Peter Linus Jonsson= Lucy Elenor Jonsson. Det var mina föräldrar som hade skrivit på trädet. Jag byter form tillbaka till människa och drar med fingrarna längst bokstäverna.

Efter ett tag så vaknar jag upp ur min dagdröm och börjar tänka på vad Mikael sa. Kan jag verkligen vara hans mate? Jag känner faktiskt stötar när vi rör varandra. Jag menar han har aldrig varit elak mot mig, ska jag acceptera honom?

Försjunken i mina egna tankar känner jag inte lukten av bränt kött innan det var försent. Jag känner hur något träffar mig i armen, jag kollar ner och ser att det är en pil av något slag. Jag börjar känna mig snurrig och trött. Mina ögonlock börjar falla men jag hinner se en man omringad av demoner, små och stora. Jag faller till marken och försöker förgäves att krypa i från dem men turen var inte på min sida.

Snart är jag svag av den lilla pilen som fortfarande sitter i din arm och somnar på marken.

Ett antal timmar senare:

Jag vaknar av ett slag i ansiktet. Jag öppnar mina ögon och ryser av den äckliga lukten i rummet. Framför mig står en man, han ser ut att vara i nästa samma ålder som jag. Han har mörkbrunt hår och bruna ögon. När jag kollar runt i rummet ser jag demoner vid varje utgång.

Mina händer och fötter var bundna till en stol gjord av metall. Några meter ifrån mig ser jag ett bord, på bordet ser jag knivar, en piska och mycket mera. Då förstod jag att dem skulle tortera mig. Mina ögon vidgas och jag stirrar storögt på mannen framför mig. Han ler mot mig fast det var inte något snällt leende.

"Hejsan Lucy" Säger mannen "Vet du varför du är här?" Frågar han som om han faktiskt bryr sig. Jag börjar morra år honom.

"För att jag är den sista formbytaren" Morra jag.

"Nej, Lucy det är fel svar" säger han och tar upp en kniv.

Han kommer närmre mig tills att jag känner hans stinkande andedräkt mot mitt ansikte. Han trycker kniven mot mitt ben, jag känner hur blodet börjar rinna ner för låret och till vaden. Smärtan är svidande. När han märker att jag varken har skrikit eller gråtit blir han arg. Han tar kniven mot mitt ansikte och drar med den över mitt ögon bryn. Blodet forsar från såret oh ner i mitt vänstra öga. Jag ser ingenting på min vänstra sida. Hans huvud är bara några centimeter ifrån mig så jag slår till honom med min panna. Min panna kommer i kontakt med hans näsa och man hör hur något bryts. Jag ser hur svart vätska droppar från hans näsa och åker ner på hans läppar. Vad är han för något?

Han tar upp piskan och beordrar några demoner att ställa mig på knä med mina händer fast kedjade i en pelare som står i mitten av rummet. När jag sitter fast drog dem av mig min tröja så att jag bara har bh på mig. Jag hör hur piskan slår i luften och jag känner en stark smärta i ryggen. En efter en kommer piskans slag och jag kämpar för att inte skrika. Efter 24 slag med piskan så slutar han, mina händer skakar och jag är utmattad. Mina skador läker redan men det kommer ta ett tag innan såren på ryggen slutar att blöda.

"Vill du veta vem jag är Lucy? Mitt namn är Lucas och jag är din bror..." Viskar han i mitt öra innan mörkret omsluter mig.

-----------

Vad tycks?

Vad tycker ni om Lucas?

Kommentera.... :))

~MK<3