Den sista formbytaren

Den sista formbyaren: avslut

Lucy
Jag kollar på Alice och snart hör jag vad hon sa. Gravid? Jag är gravid. Jag reser mig långsamt upp från de. Säng liknande båren och går ut genom dörren i chock. Jag vet att jag är glad men jag skulle ändå vilja att Mikael var här. Jag har märkt att min mage blivit lite större men jag trodde att det var att jag gått upp i vikt men nu vet jag att det är för att att ett barn växer inne i mig.

Varulvs graviditeter går snabbare än vad mänskliga gör så om jag skulle varit mänsklig skulle det inte ens synas att jag var gravid än. 

Jag går som i dvala och jag hamnar utanför Mikaels dörr och jag går in utan att tveka. Jag sätter mig i min vanliga plats där jag tar hans hand i min och lägger min panna emot den.

"Jag är gravid, Mikael." Säger jag till honom och jag hoppas att han hör mig. Jag ler för mig själv, jag ska bli en mamma.

Även fast barnet i min mage bara är liten som en ärta börjar jag redan tänka på namn. Kai, Jace, Cassie, Adam eller Mare. Det finns så många fina och ovanliga namn, men jag vill att Mikael ska vara med och välja ett.

Jag hör ett skrik eka genom korridorerna och jag reser mig hastigt ut ur stolen och skyndar ut genom dörren för att se om någon är skadad. Men i korridoren ser jag Vilma bli inburen och då förstår hennes vatten har gått. Jag skyndar in i hennes rum och jag ser henne läggas i en säng och jag går dit och tar hennes hand.

"Bara andas, allt kommer går bra" säger jag och stryker bort några hårstrån från hennes ansikte.

Flera timmar senare och mycket skrikande, gråtande och en Vilma som krossade ens hand så har Vilma en liten bebis i sin famn. Det var en pojke och han skulle heta William.

4,5 månader senare:

Min rygg gör ont, mina fötter är svullna och jag är hungrig. Choklad låter gått, finns det nån här omkring?
Jag kliver ut ur stolen och går ut ur Mikaels rum. Jag går långsamt mot köket där jag trycker allt som ser gott ut i mitt ansikte.

Jag börjar gå mot vårt rum när någon pratar med mig genom tankelänken.

"Lun-Lucy" säger någon och jag hade bett alla kalla mig Lucy och inte luna men endel har svårt att komma ihåg det. "Han är vaken, alfa Mikael är vaken" och det får mig att skynda så snabbt som det går för en höggravid kvinna att springa till sjukhuset. När jag kommer dit flyttar alla ut ur min väg och snart hör jag hans röst.

"Vart är hon!" Ropar han och snart är han inom synhåll.

"Mikael" andas jag ut, andfådd. Han vänder sig mot mig och våra blickar möts, jag ler mot honom och hans blick faller på min mage.

"Vem är pappan! Har du gått och blivit gravid med en annan man?" Frågar han mig och jag ser elden i hans ögon.

"Tror du att jag har varit otrogen? Verkligen? Du har varit i koma i snart 5 månader och det är det första du gör, otroligt!" Säger jag och mina hormoner kickar in.

"Vad är det du säger Lucy?" Frågar han lugnare och jag ser förvirringen i hans ansikte.

"Det är ditt barn!" Säger jag och han går långsamt mot mig.  Han lägger sin panna mot mig och vi stirrar i varandras ögon.

"Jag är ledsen att jag skrek på dig, jag blev bara så arg på tanken att du skulle vara med en annan man" säger han mjukt och stryker bort de arga tårarna som rann ner för mitt ansikte.

"Det gör inget, bara gravida hormoner" säger jag och skrattar lite lätt.

"Kom vi går till vårt rum så vi kan prata ostört" säger han och tar min hand och leder mig. Vi går in i vårt rum och lägger oss på sägen och bara pratar, om vad som hände den där dagen för typ 5 månader sen och vad han har missat. Vi pratar om barn namn och mycket mera, allt mellan himmel och jord.
*

*
"Lucy, jag tror du precis kissade på dig" sa en av de unga flickorna och Vilma ger ifrån sig ett litet skrik.

"Hennes vatten har gått! Vi måste ta henne till sjukhuset och någon hämta Mikael, nu!" Säger hon och nu springer människor runt överallt.

Vilma leder mig till sjukhuset där jag får sätta på mig en klänning eller nåt. Och dem lägger mig i nån säng. Snart känner jag smärtan i min mage, rygg och ja de nedre delarna av min kropp. Vilma tar min hand och förklarar för mig vad som kommer hända och jag lyssnar så gott jag kan.

Snart kommer Mikael in springande i rummet och är snart vi min sida, jag kollar upp på honom och ler mot honom och han ler mot mig.

Jag kommer inte ihåg det mesta av förlossningen, bara smärtan, en massa svordomar och jag som krossar händer men det var värt det. Nu håller jag John Matthew Salvator i min famn och jag skulle inte kunna vara lyckligare.

Mikael lyfter upp honom i famnen och jag lägger mig ner för att vila. Mina ögonlock blir tunga och jag somnar, lycklig.

6 år senare:

"Mamma Peter knuffade mig" ropar John och kommer in springande i köket. Jag hukar mig ner i hans nivå, jag möts av hans mörkblåa ögon och ser att han är lite smutsig i ansiktet. Jag tar en trasa och torkar bort smutsen och snart kommer min lilla 6 åring in springande också.

"Mamma tro honom inte han ljuger" säger han.

Jag lyfter upp Peter som är 4 år och tar Johns hand. Vi går förbi en spegel där jag ser Peter lipa åt John och jag suckar.

"Sluta bråka. Vart är Rebecca?" Frågar jag pojkarna.

"Hon leker med Emili" säger John och drar med mig till lekplatsen där jag ser Vilma sitta med båda våra döttrar.

"Becca, vi ska gå och hälsa på pappa vill du följa med?" Frågar jag henne och hon går mot mig. Hon har endel svårigheter med att prata men nu nickade hon bara år mig.

"Hejdå Vilma och Emili vi måste träffas snart igen" ropar jag åt dem och börjar gå mot Mikaels kontor.
Jag knackar på och ser honom prata i telefon men han avslutar samtalet när han ser oss komma in.

Barnen springer mot deras pappa och jag går mot trä vaggan som står i hörnet på kontoret. Där ser jag min lilla flicka sova, Mare.

Det yngsta tillskottet i familjen hittills. Hon öppnar sina ögon och kollar på mig, hennes ena öga är blått och det andra är rött. Alla mina barn har hittills haft vackra ögon med olika färger eller bara väldigt färgstarka.

Jag kommer skydda mina barn tills dagen jag dör och inte ens djävulen kan förhindra det.

------------
Författarens tack
Jag vill tacka er alla för att ni läst min bok, novell eller berättelse vad ni än tycker att det är. Det betyder otroligt mycket för mig att ni ens tagit er tid att kolla på omslaget. Tack!

Från the one and only Maya.
xoxo
För sista gången i den här boken.

~MK<333333333333333