Den sista formbytaren

Kapitel 9

Lucy

När hon sagt klart den meningen vaknar jag. Demoner, vad pratar hon om? Jag sätter mig upp och ser att jag är kvar i skogen, solen är på väg att gå upp så jag var ute hela natten. Jag börjar gå mot huset när det hörs ett skrik.

Jag börjar springa mot det hållet som ljudet kommer ifrån. Jag hör personen skrika igen, jag är nästan framme. På en åker står det en cirkel av vargar, men det är den typen av vargar som inte tillhör en flock. De är ensamvargar som har gått ihop i en grupp. Jag går närmre och ser att det är någon i mitten av cirkeln.

Jag går närmre och ser att det är en tjej kanske lite yngre än mig och en man. Hon har långt blont hår och ser ut att ha blivit slagen många gånger, misshandlad. Hon har blåmärken och sår över hela kroppen. En man var på väg att lyfta sin hand och skada henne en gång till när jag sätter stopp för det.

"Hej! Vad gör du?!" Ropar jag argt mot honom. Han vänder på sig och kollar irriterat på mig.

"Sköt ditt egna, bitch" säger han och viftar med handen som om jag var en fluga.
Det gör mig bara mer förbannad, hur de kan slå en kvinna och sedan bete sig som om det inte är helt normalt. Jag har ingen aning om vad 'bitch' betyder, det låter som ett annat språk. Jag tror det ska vara något dåligt.

"Släpp henne" säger jag argt och går mot dem.

"Nej, jag tror inte det" säger han och skakar på huvudet. "Och det finns inget du kan göra åt det, du är mänsklig" säger han. Jag fnyser, han tror jag är mänsklig.

Han lyfter handen igen men nu är jag framför honom och tar tag i hans handled. Han ser förvånad ut.

"H-hur?" Stammar han

Jag böjer mig närmre hans öra, så att bara han kan höra.

"Det är min hemlighet" viskar jag och visar min tigers ljus blå ögon. Jag ser hans ögon spärras upp och han stirrar på mig.

Jag ändrar form till min tiger och sluter min käke runt hans hals. Jag känner blodet som rinner längs min päls.

När jag kollar upp ser jag att vargarna morrar åt mig så jag blir till min varg och morrar tillbaka.

Två kommer mot mig samtidigt, jag hoppar över dem och dem springer in i varandra. Så dumma. Det är tre kvar men en av dem springer in i skogen men jag vet att den inte kommer komma långt, den springer rakt mot flockhuset.

De andra två attackerar mer smart, den ena tar min hals och den andra mina bakben. Men dem är inte så snabba, så jag springer mot en sten. Jag hoppar upp på den och vänder mig mot dem, jag hoppar mot dem så att jag är framför dem jag slår den ena på nosen och han blir medvetslös. Den andra börjar se rädd ut men ger inte upp. Den hoppar upp på min rygg och försöker få tag på min nacke. Men jag springer mot ett träd och när jag är några meter ifrån bromsar jag och han flyger in i trädet.

Jag hade glömt bort tjejen, jag ser mig omkring i panik och ser att hon har klättrat upp i ett träd.

Jag går långsamt mot henne och ny ser jag hur smutsig och skadad hon är. Jag ändrar form när jag är några meter ifrån trädet och ställer mig upp.

"Vad heter du?" Frågar jag försiktigt för att hon inte ska bli rädd.

"Vilma" säger hon med en svag röst

"Kan du komma ner därifrån?" frågar jag lugnt och sträcker mig mot henne.

"Ja" säger Vilma, hon klättrar långsamt ner och kommer närmre.

Jag lägger hennes arm runt min axel så att hon kan stödja sig mot mig. Det ser nästan ut som att hon ska svimma och jag klandrar henne inte, jag kan inte ens tänka mig vad dem där männen gjort mot henne.

Jag ställer enkla frågor till henne för att hon ska hålla dig vaken och hon svarar med korta svar. Jag sätter henne på en sten och hon andas tungt. Hon går av stenen och fram till en bäck där hon dricker. Hon sitter tyst en stund innan jag märker att tårar rinner ner för hennes kinder och jag sätter mig framför henne.

Jag kramar henne och styrker henne över ryggen.

"Det kommer bli bättre" säger jag och vi sitter där en stund medan jag tröstar henne och hon berättar om det hon varit med om.

Vi börjar gå mot flockhuset när hon säger något som jag inte vill höra...