Den sista formbytaren

Kapitel 27

Lucys POV (innan hon vaknar)

Jag öppnar mina ögon och kollar runt omkring mig, jag är på en äng. Det finns blommor runt omkring mig i alla olika färger och storlekar. Jag kollar närmre på en av blommorna, den var röd och såg ut som en ros, inuti den ser jag små kristaller. Jag reser mig upp och då kommer allt tillbaka till mig, jägarna, demonerna och jag dog...

Jag kollar mig hysteriskt omkring och försöker lista ut vart jag är. Jag kollar ner på mig själv och ser att jag har en vit enkel klänning på mig. Den var som ett linne och blev som en kjol vid midjan. Jag känner mig mellan skulderbladen och känner att kniven är borta. Jag börjar gå på ängen men jag kommer aldrig till ett slut. Det finns inga träd eller djur bara gräs som går upp till mina höfter och blommorna. Jag fortsätter att gå ett bra tag till och snart ser jag ett område där det inte finns några blommor.

 Jag springer dit och ser att det är ett är ett hål fullt med vatten. Jag kollar på min spegelbild och ser att något har förändrats, mina ögon. Dem är inte längre bruna, dem är blåa. Jag blinkar flera gånger för att det ska försvinna, men det gör det inte. Jag stirrar länge på spegelbilden. Bakom mitt huvud ser jag ett ljus komma närmre, ljuset påminner mig om när låg i koma. Det är månens gudinna, hon kommer närmre mig och landar några meter från mig.

"Hej Lucy" säger hon.

"Hej" Svarar jag lite osäker vad jag ska göra.

"Jag tror du vet varför du är här" säger hon.

"För att jag är död" Svarar jag och hon börja skratta.

"Du är inte död Lucy, du omvandlades vilket visar syntomen att man är död. Pulsen saktar ner till ett slag i timmen, man sluter att andas och huden blir blek för att kroppen ska ha energi att förändras." Säger hon.

"Vad menar du med att jag 'omvandlas'" Frågar jag.

"Din resa har knappt börjat, du kommer att möta många hinder på din väg och många fiender som vill skada dig och dina vänner. Du kanske har skrämt iväg demonerna för den här gången men det är inte din bror som kontrollerar dem. Dem som kontrollerar demonerna är ännu starkare och ni kommer snart att mötas, så jag gav dig två mer krafter, jord och luft. Du måste lära dig att kontrollera dem innan dem kommer för om inte är ni förlorade...och låt flocken hjälpa till den här gången" säger hon och börjar sväva iväg.

"Vänta! Vart ska du? Hur tar jag mig tillbaka?" Ropar jag efter henne.

"Du måste hitta din väg ut själv" svarar hon och snart är hon borta. Jaha, vad ska jag göra nu då.

Jag kommer på vad hon sa om att jag har fått nya krafter. Jag börjar med att använda vatten och snart börjar det regna. Jag sätter mig ner på marken och försöker att få marken att röra sig efter flera timmar, känns det som reser jag mig upp och suckar. Jag försöker igen men inget händer så jag provar med vind. Jag börjar med att skapa en liten vind och jag lyckades.

Jag börjar göra starkare och starkare vindar och snart blåser det så hårt att jag nästan ramlar. Ett skratt slipprar ut från mina läppar. Jag kollar mot den lilla gropen med vatten och ser en sten, jag koncentrerar mig på att lyfta den men inget händer. Jag slutar att använda mina krafter helt och hållet och sätter mig ner igen. Men jag antar att man inte kan lära sig allt på en gång.

Jag reser mig upp och börjar leta efter en utgång men efter att ha gått flera mil blir jag så frustrerad att jag sparkar i marken. Marken spricker och jag ser en liten spricka i jordskorpan. Genom den lilla sprickan ser jag ett starkt ljus. Ljuset kommer som hjärtslag ut ur sprickan, starkare efter varje slag. Mina händer dras mot sprickan och känner hur kall luft sipprar ut. Jag sparkar en gång till mot sprickan men inget händer den här gången. Jag stirrar förvirrat på sprickan, efter ett tag känns det som att jag hör röster. Jag lyssnar noggrannare och hör svaga röster.

"Hallå? Nån där?" Ropar jag och hoppas att någon hör mig. När jag inte får något svar slår jag ett slag mor sprickan och jag hör ett högt buller. Sprickan börjar växa mot vart jag sitter. Jag kryper bakåt men spricka bara fortsätter att växa. När sprickan hinner ifatt mig så blir jag slukad av ljuset. Efter vad som känns som år hör jag rösterna tydligare och jag känner vinden som blåser på mig, regnet som faller på mig och marken som skakar under mig. Rösterna jag hör låter bekanta, flocken.

Jag försöker att öppna mina ögon men dem fortsätter att vara stängda. Jag provar att röra på mina fingrar men det känns som att dem är förlamade. Mina ben känns likadan. Snart slutar det att regna, blåsa och marken att röra sig.

Då kan jag öppna mina ögon och det första jag ser är blå himmel. Jag känner hur jag får tillbaka känseln i mina ben och snart kan jag röra på dem. Snart kan jag resa mig upp bara för att se att  jag ligger i en kista med blommor överallt. Jag ser att jag ligger i en grav så jag kollar upp över kanten bara för att se hela flocken stå en bit bort. När dem ser att jag lever springer dem mot mig och längst fram är Mikael.

~MK<3