Den sista formbytaren

Kapitel 26

Mikaels POV

Jag ser hur Lucy får en kniv mellan skulderbladen av sin bror, hon dödar dem sista demonerna och faller till marken. Jag bankar på kraftfältet och snart försvinner det. Mina fötter rör sig automatiskt och jag springer mot henne och faller ner på knäna. Kniven sticker ut vid brösten på henne och hon andas inte, jag börjar känna efter en puls men hittar den inte. Jag lyssnar efter hennes hjärta men jag hör bara tystnad.

Jag kollar upp från min mates ansikte och ser att hela flocken står runt om mig och endel av dem har tårar rinnande längs kinderna. Hennes mormor kommer fram och sätter sig bredvid mig, hon har tårar som rinner ner för sina kinder. Hon tar upp två små blommor och lägger dem på Lucys ögonlock, sen säger hon något på ett främmande språk och lägger sitt huvud i sina händer och gråter. Vilma sätter sig bredvid henne och bara stirrar på Lucys döda kropp. Lucys hud börjar blekna och hennes kropp förlorar sin värme. Alla är för chockade för att ens röra sig.

Den sista formbytaren är död.

Jag ställer mig upp och börjar leta efter mannen som dödade henne. Jag kollar runt omkring mig men han är utom synhåll.Jag får ta min hämnd senare för nu måste jag finnas där för min flock.Det känns som om endel av mig är borta, dog med henne. Jag drar min hand genom mitt hår och ner för mitt ansikte. Mina kinder är våta av tårar.

"Idag förlorade vi en av våra starkaste medlemmar, hon kanske inte officiellt blivit endel av den men hon var endel av den, i våra hjärtan. Hon har nog räddat alla våra liv mer än en gång. Hon var en hjälte, en legend, en vän, en luna och sist men inte minst älskad. Jag vet att vi alla kommer minnas henne mer än bara den sista formbytaren..." Säger jag.

3 dagar senare:

Idag ska hennes begravning hållas, alla i flocken har plockat minst en blomma var som ska läggas i hennes grav. Platsen där hon ska begravas är på en kulle som man kan se från huset. Vi ska plantera ett träd vid graven så att det kan leva vidare genom henne. Det var en sak som vi gjorde varje gång någon i flocken dog.

Jag kollar ner på min svarta kavaj och suckar, jag kollar mig i spegeln och man ser att jag har haft problem med att sova. Jag har stora påsar under ögonen och mina ögon är blodsprängda.

Jag tar upp den röda rosen och börjar gå mot kullen. Flocken står redan beredd med blommorna i sina händer. Jag börjar att lägga min blomma vid henne, eftersom att jag är alfa.

Hennes skin är vitt och livlöst, hon ligger med händerna på bröstet och ögonen stängda, jag tar upp en av hennes händer och rycker till av att dem är så kalla, jag lägger rosen i hennes händer och backar från henne. Alla hennes sår är tvättade och ihopsydda. Hon har på sig en vacker vit klänning och hennes hår ligger löst. Hon har en blomster krans runt huvudet.

När hennes kista är fylld med blommor, stänger dem den och börjar hissa ner henne. Resten av blommorna slängs på den och hennes mormor kommer upp och säger några ord. Hon tar upp jord från marken och kastar mot kistan. Sen säger Vilma några ord och kastar jord mot kistan. Sen är det min tur.

"Kommer ni ihåg första gången ni såg Lucy? Första gången jag såg henne, räddade hon min flock från att bli dödad av jägare. Hon dog nästan men räddade oss. När jag klev innanför dörren till hennes sjukhus rum förstod jag att hon var min mate. Jag satt vid hennes sängkant varje dag i nästan tre månader. För tre dagar sen kände jag känslan för déjà vu. När den där mannen satte kniven mellan hennes skulderblad och vi var instängda i kraftfältet kändes det som första gången jag såg henne när hon slogs mot jägarna och nästan dog och vi var utestängda pågrund av kraftfältet. Och nu står vi här, vid hennes grav för att hon räddade oss. Lucy var en hjälte." med det avslutar jag mitt tal och tar upp en näve jord och kastar mot min döda mates kista.

Några från flocken börjar fylla hennes grav med jord men slutar snart och stirrar ner i hålet. Jag går fram till hålet när jag ser något lysa starkt från en liten spricka i kistan. Jag hoppar ner i gropen och öppnar försiktigt kistan, och det jag ser tvingar mig att hålla min hand för mina ögon.

Lucys hud lyser lika starkt som en stjärna, jag kollar upp mot flocken och ser att dem också står med händerna för ögonen. Snart börjar det blåsa kraftigt och jag kollar upp mot det lilla trädet som vi planterat och ser att det växer och snart ser det ut som att det stått där i hundra år. Marken börjar skaka och det börjat regna.

Jag klättrar upp ur gropen och ställer mig framför flocken. Dem börjar backa från hennes kista och kollar förvirrat runt omkring sig. Men snart slutar det att regna, det slutar att blåsa och marken slutar att röra sig. Jag kollar försiktigt ner i gropen och ser att hon lyser ännu starkare, sen slutar hon att lysa för att börja igen. Ljuset kommer som i hjärtslag. Men snart slutar det, jag kollar mot henne för att se om hennes hud börjar lysa igen men istället öppnas hennes ögon och dem är, blåa?