Den sista formbytaren

Kapitel 19

Lucys POV
Jag reser mig upp och kollar mig omkring. Jag börjar gå mot stigen som leder till mitt gamla hus. Jag går långsamt och tar in varje liten detalj. Flocken följer långsamt efter mig. När jag närmar mig huset stannar jag till. Ingen har varit här på flera år och det syns, huset som en gång varit vitt ser nu beige ut och buskarna som brukade vara väl klippta växer nu vilt.

Jag går mot dörren och öppnar den försiktigt. På vissa ställen finns intorkat blod i tapeten, från när jägarna var här. Jag fortsätter igenom hallen och in till köket. Jag kan nästan höra skriken från när jägarna var här. Det är som att min flocks känslor sitter kvar i väggarna. Hur dog dem? Samlades dem och avrättades tillsammans eller dödade jägarna dem i sömnen?

Jag står ett tag och bara stirrar. Det väcker så många minnen att vara här, att se platsen där min familj och flock levde på. 

Jag går mot mina föräldrars rum, när jag kommer in dit ser jag bilderna på mig och dem. Vi ser glada ut, bilden togs på min födelsedag och man ser flocken i bakgrunden. Jag tar bilden och drar med handen över glasskivan. Jag får ett lager damm på handen. Jag känner några tårar falla ner på mina kinder, jag torkar snabbt bort dem.

Jag börjar gå mot dörren och går sedan ut på verandan, varulvs flocken står utanför. Vilma kommer snabbt upp till mig och ger mig en stor kram.

"Ni kan gå in" säger jag "Men snälla gå inte in i rum 214" säger jag

Flocken rör sig långsamt mot dörren, några av medlemmarna lägger sin hand på min axel. Vilma fortsätter att krama mig och när alla gått in faller jag ner på mina knän och mina tårar strömmar fritt längst kinderna. Efter ett tag börjar mina ögon torka och jag reser mig upp.

Vilma reser sig upp och börjar gå mot dörren hon haltar lite efter brännskadan men eftersom hon är en varulv håller det redan på att läka.

"Kom igen" säger hon sorgset. Jag går mot huset och när jag väl är inne inser jag något vi kommer behöva åka och handla. Så jag tar ett antal nycklar och börjar leta efter flocken.

"Vilka i hela helvete är ni? Det här är privat egendom och ni gör intrång!" hör jag någon ropa och jag skyndar mig att leta rätt på dem.

Jag hittar dem i samlings salen. Men framför dem står en arg äldre kvinna, det tar ett tag för mig att komma på vem det är men när det väl händer vill jag nästan falla ner på mina knän ingen och gråta.

"Mormor?"