Den sista formbytaren

Kapitel 10

Lucy

"Jag var inte den enda tjejen som dem har instängda, dem har hållit oss instängda i flera år" säger hon svagtJag blev ännu argare av tanken att det finns flera flickor instängda och skadade. Jag menar vem gör något sådant? De måste ha något fel i huvudet.

"Vart? Var är dem?!" Säger jag med kraft i rösten.

"Några mil nordöst, i en gammal byggnad" säger hon med darrande röst, det var inte meningen att göra henne rädd.

"Hur många ensam vargar finns det där?" Frågar jag lugnare och ler lite mot henne för att göra henne mindre rädd.

" 20 kanske" säger hon leker med ett grässtrå.

Resten av vägen går vi i tystnad, när vi kommer fram ser jag att hela flocken står framför huset. Men när dem känner lukten av mig vänder sig alla om och kollar först på mig sedan på Vilma. Dem börjar morra och ändra form. Tror de allvarligt att hon är ett hot mot dem?

"Sluta!" Säger jag och dem slutar och ser chockade ut. " Det här är Vilma, hon ska stanna här ett tag"

"Nej det ska hon inte" säger Mikael jag morrar åt honom och ser honom argt i ögonen.

"Jo det ska hon, hon är skadad." fortsätter jag och försöker övertyga honom.

"Nej, hon kan vara en spion eller en ensamvarg som vill skada oss." morrar han tillbaka. "Vi kan inte ta risken"

"Se hon ut att kunna vara ett hot just nu?" säger jag högt och irriterat.

"Nej är ett nej Lucy"säger han argt och verkar förlora tålamodet. Jag biter ihop och suckar.

"Okej" säger jag och alla ser förvånade ut "Kom igen Vilma så går vi, om du inte får vara här så ska jag följa med dig någon annanstans. Där det finns folk som kan hjälpa en skadad kvinna" säger jag envist och börjar gå mot skogen. Jag hör människor viska bland flocken, och sedan börja ropa åt mig att komma tillbaka.

Jag vet att dem inte vill att jag ska ge mig av, men om dem inte kan ta hand om en tjej som är skadad ska jag göra det själv.

"Stanna!" Det var Mikael som ropade och efter som att han är Alfa måste Vilma stanna. Vi vänder oss om och ser hela flocken stå kanske ett hundra meter bakom oss med deras alfa längst fram.

"Vad?!" Säger jag lite lätt irriterad.

"Vi har röstat och hon får stanna" säger han besegrat och jag ler mot honom.

Jag ser Vilma och betan i flocken stirra på varandra med lust i blicken, dem är mates. Mates är något som ska ta hand om en och vara där för en. Det är varulvarnas själsfrände och det är inte underligt att man blir förtjust i varandra vid första ögonkastet.

"Kom igen Vilma" säger jag och nästan drar med henne till huset. Jag sätter henne på en stol i köket och eftersom jag inte vet hur man använder ett kök gör jag henne en macka.

Jag vet att hon vill träffa sin mate, men just nu måste hon få mat och sova. Hon kan träffa honom i morgon.

Jag måste nog lära mig ganska mycket om hur man använder olika saker och hur man läser ordentligt. Jag var faktiskt bara sju när min flock dog så jag lärde mig aldrig att läsa helt.

"Du får träffa honom i morgon" säger jag och blinkar åt henne.

När hon ätit klart går vi upp till mitt rum där jag ser att någon lagt nya kläder. Jag säger åt henne att duscha och att byta om.

Vi går sedan och lägger oss och jag sover på golvet och hon i sängen.

Jag hör när hennes andetag bli lugnare och snart hör man henne snarka lite lätt.
Jag lämnar tyst rummet och går ut genom dörren och kollar upp på natthimlen. Det har alltid lugnat mig på något vis. Jag sitter där ett bra tag innan jag reser mig upp och ändrar form till min örn och flyger över skogen.

Efter flera timmar uppe i himlen landar jag vid flockhuset och går in i huset. Jag går upp på mitt rum och lägger mig på golvet igen.

Jag har ingen aning om hur jag ska rädda de andra flickorna, men jag vet att jag måste hjälpa dem. Tankarna på hur jag ska rädda dem snurrar runt i mitt huvud och snart känner jag att mina ögon börjar stängas och jag faller i djup sömn.