Den sista formbytaren

Kapitel 24

Lucys POV

Jag känner hur en kall hand träffar min kind, jag försöker att sätta mig upp men stannar när det svider på min rygg. Då kommer gårdagens händelser tillbaka till mig, demoner, knivar, piskan och Lucas...

Jag har en bror.

Jag sätter mig upp mer försiktigt och ser en man framför mig. Han ser inte så trevlig ut med en massa ärr över hela ansiktet. Han ställer en bricka en bit i från mig, på den finns en bit bröd med en liten ost bit på. Han öppnar dörren och går. Jag ser ingen dricka så jag plockar upp mackan och luktar på den. Jag känner inte lukten av något konstigt så jag trycker in brödet i munnen och sväljer.

Jag kollar mig runt i rummet och ser att det finns ett tiotal med kedjor på väggarna, alla är tomma. Jag ser blod på väggen som inget brytt sig att skrubba bort. Det finns inga fönster, den enda utvägen är dörren som är låst. Jag försöker rycka loss kedjorna från väggen, men det går inte, jag känner mig svag.

Snart öppnas dörren och in kommer Lucas, jag morrar åt honom fast det hörs knappt. Han flinar åt mig.

"Hur mår du idag Lucy?" Frågar han

Jag ignorerar honom men känner snart ett slag på min näsa. Jag försöker att hålla om den men kedjorna hindrar mig. Jag känner blod rinna ner för mina läppar och ner på min haka, jag håller min mun stängd även fast hela mitt ansikte gör ont.

"När jag talar med dig så svarar du Lucy!" Säger han rakt i mitt ansikte.

"Vad har jag gjort dig!?" Frågar jag argt och han börjar skratta.

"Vad du har gjort mig? Du fick min familj dödad Lucy. När mamma var gravid med dig blev vi attackerade av jägare. Dem ville döda dig innan du föddes, en häxa hade sett in i framtiden och sett dig döda alla jägare. Dem tillfånga tog mig när alla var för upptagna att skydda dig. Jag var 3 år och dem torterade mig tills mina djur dog, jag bad varje natt att någon skulle rädda mig. Men ingen kom, ingen. Allt det här är ditt fel om du inte hade blivit född skulle alla formbytare leva och det skulle mamma och pappa också. Det är därför jag hatar dig!" Skriker han i mitt ansikte.

"Hur kan det vara mitt fel, jag bad inte om att födas till en formbytare!" Skriker jag lika högt som han.

"Har du inte märk det du är inte bara en formbytare. Du är välsignad av månens gudinna. Det är därför du kan kontrollera vatten, ändra form till en vatten Phoenix och en drake. Det sägs att du kommer vara nästa mån gudinna. Även innan du föddes var du i rampljuset, men jag tycker det är tid att någon tar det ifrån dig" Säger han och om jag får säga det själv låter han avundsjuk.

Han tar upp en kniv och börjar gå mot mig, han lägger kniven mot min halspulsåder och jag vet att om han skär mig där är jag död. Men i sista sekund ändrar han sig. Han tar kniven mot mitt hjärta istället. Precis när han ska hugga stannar han.

"Vad händer?!" säger han och det låter som om han har panik.

"Jag kan inte styra min kropp. Du gör det här" säger han och kollar ilsket på mig.

Jag vet inte hur jag gör det men jag styr hans kropp. Jag ser ett par nycklar hänga runt hans hals. Jag styr hans kropp närmre och hans händer låser upp kedjorna. När jag är fri slår jag ett hårt slag i hans vänstra tinning, han faller till marken och blod kommer ut ur ett sår. Jag skulle kunna döda honom men jag tror inte att jag kan döda en familjemedlen. Jag vet att han inte har gjort något förutom att skada mig men ändå så grym är jag inte.

Jag går mot dörren och ser att den är olåst jag öppnar den och ser en tom hall. Jag följer hallen tills jag ser en trappa. När jag gått upp för trappan så hör jag ljudet av röster.

"Vad ska vi göra med henne?" Säger en av dem, en kvinna.

"Hon är ett för stort hot vi måste döda henne" säger den andra en man.

Efter att ha hör dem orden så börjar jag leta efter en utgång, efter ett tag ser jag ett fönster. Jag öppnar det försiktigt men den ger ändå ifrån sig ett ljud. Jag kollar ner och ser att vi är på andra våningen. Jag tar chansen och hoppar, jag böjer på knäna och väntar på att komma i kontakt med marken. Jag landar hårt och jag tror att något i mitt knä skadades. Jag börjar springa och efter ett tag känner jag lukten av bränt kött, demoner. Jag ökar takten och snart ser jag det stora trädet där våra initialer var inristade.

Jag fortsätter springa men stannar när jag ser demoner som omringar flocken...