Den sista formbytaren

Kapitel 18

Lucy
Jag reser mig upp, försöker bli van med den nya formen. Jag kollar ner och ser att jag är täckt av stora ljusblå fjäll. Jag känner inte ens hettan från elden längre. Jag reser mig upp men ger ifrån mig ett vrål när jag känner att mitt ena ben sitter fast under det nedfallna taket. Men jag reser mig så gott som det går och jag försöker få loss mitt ben. 

Efter ett tag får jag bort tillräckligt mycket av taket att jag kan lyfta från marken. Väggarna omkring mig faller och när jag kommer ut ur det brinnande huset ser jag hur flocken står som frysta av skräck och stirrar på mig. Jag flyger upp i luften och jag blir förvånad över min storlek. Jag är gigantisk. Jag flyger upp högre och njuter av friheten och lättnaden att jag inte håller på att förvandlas till aska just nu. 

Jag flyger lägre och faller till marken innan jag ändrar form till människa igen. Flocken drar chockat efter andan, svag av all rök jag andades in som människa , faller jag ner på mina knän och snart börjar svarta prickar täcka mitt synfält och mitt huvud träffar marken och jag sluter mina ögon när jag ser flocken se på mig med rädsla och skräck.

Jag vaknar till ljudet av röster, jag sätter mig snabbt upp och drar efter andan. Alla kollar på mig som jag är en utomjording.

"Hur gjorde du det?" Säger alfa Mikael.

"Gjorde vad?" Frågar jag och kollar mig omkring, vi är på en äng, vilda blommor växer här och var.

"Du ändrade form till en drake, hur?" Säger han bestämt, som om han beordrar mig att berätta. Om han tror att jag tänker följa hans orders har han fel. Han kan inte tvinga mig att göra något. 

"Jag vet inte" hostar jag fram och mina lungor gör ont av all rök jag andades in. "Jag vet bara att när jag landade på marken trodde jag allt var över, att jag skulle dö. Men i sista sekund börjar mina med röra sig och jag ändrar form" säger jag trött.

Jag känner hur mina ögonlock blir tyngre och hur min kropp slappnar av.
Men innan jag somnar om hör jag alfan prata:

"Vi behöver en plats att bosätta oss på, har någon några förslag?" Ropar han ut över flocken.

Utan att tänka mig för säger jag den plats jag aldrig vill återvända till.

"3 mil nordöst om staden Humville, ni kan stanna där" Mumlade jag halvt sovande innan jag kom på vad jag själv sagt så blundar jag och 

Jag känner hur någon lyfter upp mig och börjar gå med mig i sin famn. Jag känner dem härliga stötarna som jag bara känner med en person, Mikael bär mig. Efter ett tag sover jag tungt igen.

När jag vaknar upp nästa gång är det för att någon väcker mig, Vilma. Jag sätter mig upp och kollar mig omkring, jag känner igen platsen. Jag kollar närmre och ser att vi är vid sjön där jag brukade leka som barn.

Mia jagar mig och jag springer mot vattnet. Hon har på sig en rosa bikini och jag har på mig en likadan fast lila. Jag önskar att jag hade blont hor som henne. Det ser ut som guld i solen, men mitt hår har samma färg som jord. 

"Gå inte för långt ut tjejer!" ropar Mias mamma. Våra föräldrar sitter på stranden och vi skvätter vatten på varandra.  Vi kryper runt i de grundare delen av stranden när jag skär mig på en mussla. Jag tar upp handen från vattnet och ser hur mitt blod droppar ner i vattnet och färgar det rött. Jag ser på min hand men stoppar ner den i vattnet igen när jag ser att det bara blev en skråma. 

Vi fortsätter att leka tills våra läppar blivit lila av det kalla vattnet och mamma ropar till oss att det är middag.

Det var minnet var en vecka innan jägarna dödade hela flocken. Solen avspeglar sig på sjön och allt ser ut som det gjorde för tio år sedan. 

Jag är hemma...