Den sista formbytaren

Kapitel 11

Lucy 
"Nej! Låt mig vara! Nej!" Hör jag någon skrika. Jag sätter mig upp och ser Vilma rulla runt i sängen.

Jag hoppar upp i sängen och håller fast henne, jag skakar hennes axlar men hon vägrar vakna. Hon råkar slå till mig i ansiktet, då ser jag vattenglaset som jag ställde på bordet. Jag sträcker mig efter det och kastar det i ansiktet men hon vaknar inte, seriöst!
Så jag ställer mig upp och tar tag i hennes armar och slår till henne, inte hårt men tillräckligt för att hon ska vakna.

Hon spärrar upp sina ögon och dem fylls genast med tårar. Jag sätter mig på sängkanten och kramar henne, jag känner hur min tröja blir blöt och vet att hon gråter. Jag styrker henne på ryggen som jag kommer ihåg att min mamma gjorde.

"Det var så hemskt, de slog oss och tvingade oss att städa och laga mat åt dem. Vi fick det lilla som fanns kvar efter de ätit och det räckte knappt till tre av oss. De gjorde hemska, hemska saker med endel av tjejerna. Alla av dem riskerade sig själva för att jag skulle kunna fly och hämta hjälp. Om du inte kommit och räddat mig skulle de ha dödat mig och då skulle de riskerat allt och jag skulle ha misslyckas. 

När hon lugnat ner sig hoppar hon in i duschen, jag byter om och lägger fram dem andra kläderna åt henne.

När vi båda är klara går vi ner i köket, där tar vi en varsin macka och en skål med gröt. Ingen av oss vill sätta sig i matsalen så vi går ut i trägården och sätter oss på en bänk.

"Jag vill rädda dem andra flickorna, men jag undrar vilket tillstånd dem är i?" säger jag och lägger en hand på hennes axel. Hon rycker till lite av kontakten. Om jag bara skulle kunna hela henne skulle hon slippa smärtan.Jag vet att hon inte vill prata om det men hon måste.

"Endel av dem är väldigt unga och har inte lärt sig att ändra form till varg än så att dem kan inte läka sina skador" säger hon och jag nickar.

Varulvar ändrar form första gången när dem är 15 år och det gör mig ännu argare att dem tar flickor som är så unga.

"Vet du vart dem är? Frågar jag samtidigt som jag tar en tugga av min macka.

"Jag vet i vilket område" säger hon och skrapar i skålen av gröt. När vi ätit klar går vi för att ta reda om det finns någon karta. Då ser vi alfa Mikael.

"Alfa" säger vi båda och jag kan inte ignorera faktumet att han ser väldigt bra ut.

"Ja" säger han och vänder sig mot oss. Hans gröna ögon studerar mig och jag ler lite mot honom. Han ler tillbaka och ser lycklig ut.

"Jag undrar om ni har någon karta?" Frågar jag och ser på Vilma och hon nickar. 

"Ja visst, följ med" säger han och går förbi mig och snuddar sin axel i min och jag kände stötar igen. Jag fattar inte varför men varje gång vi rör varandra vill jag att vi ska röra varandra mer. Det är något med honom som får mig att känna mig konstig. 

Vi följer efter honom till en dörr där det står någonting som jag inte riktigt kan förstå. Efter så många år har jag glömt bort hur man läser. Han öppnar dörren och där är samma kontor som jag var i när jag kom hit.

Han tar fram en karta där man ser dem närmaste städerna. Vilma tittar på kartan och efter ett tag så pekar hon på kartan och berättar om en skog nära en stad som heter Northville. Jag känner igen det namnet, men jag vet inte vart ifrån.

"Dem hålls i en byggnad som liknar ett lager och det är i det här området" säger hon och pekar på kartan. Jag studerar kartan och ser att lagerlokalen är ganska nära Northville.

"Jag kommer att ta mig dit och rädda flickorna. Om jag inte är tillbaka på en vecka kommer jag nog aldrig tillbaka och då vill jag att ni ska rädda flickorna själva" säger jag och börjar gå mot dörren.

"Vänta" säger alfan, han studerar mig och jag fortsätter gå mot dörren.

"Vad?" säger jag utan att vända mig om.

"Lycka till och var försiktig." säger han men man hör i rösten att han vill säga något annat.

"Tack" säger jag och lämnar rummet men ser tillbaka mot Mikael och ser honom stirra på mig när jag går iväg.

Jag tar med mig en liten väska som jag inte vet vems det är och lägger ner ett ombyte kläder och en massa mat och vatten. Jag säger hejdå till Vilma och lämnar huset.