Den sista formbytaren

Kapitel 16

Lucy
Jag kastar mig upp från madrassen och ser att rök börjar komma in från under dörren. Jag känner på handtaget men släpper det snabbt när jag känner hur varmt det är.  Jag ser mig omkring i rummet och ser att alla flickor är vakna och kollar först på dörren sedan på mig. Jag kollar mot fönstret och börjar gå mot det. 

När jag öppnar det så kommer frisk luft in i rummet. Jag andas in och kollar ut, utanför ser man nästan hela flocken stå samlad och kollar på när deras hem brinner ner till botten. Dem ser mig och börjar springa för att hjälpa. Dem bildar ett nät av ett sort tygstycke och ropar åt mig att hoppa. Jag ser mig omkring och letar rätt på den minsta flickan. 

"Du kommer behöva hoppa" säger jag. Hon ser lite rädd ut men börjar snart gå mot fönstret.En efter en hoppar flickorna och jag hjälper varenda en av dem. När alla förutom jag har hoppat hör jag en röst ropa på hjälp. Röken börjar bli så tjock att jag börjar hosta och det svider i mina ögon. 

"Det är någon kvar här inne" ropar jag ut genom fönstret. Jag springer mot dörren och när jag öppnar den ser jag hur bjälkar som en gång hållit taket uppe har knäckts på mitten och taket har ramlat in. 

Jag känner hettan från elden som äter på det som så många människor kallat hem. Jag hör någon ropa hjälp igen och slänger upp dörren som är närmast mig. Det var tomt, bara några ägodelar från en flock medlem. Nästa dörr, ett badrum, tomt. Jag fortsätter längst korridoren och jag känner hur elden rör vid mig, bränner mig. Jag måste ta mig ut härifrån.

När jag är vi den sjunde dörren börjar det bli svårt och andas och jag börjar hosta kraftigt.

"Hallå! Är det någon här?" ropar jag hostandes.

"Lucy?" Säger en svag ung röst. Vilma. Det är Vilma. hon ligger i ett hörn med en kraftig brännskada längst vänstra benet. Jag lyfter upp henne och börjar springa mot dörren, mot rummet där flickorna sov. När jag kommer till fönstret ser jag att människorna oroligt kollar mot huset, mot fönstret. Jag säger åt dem att fånga Vilma och när dem har gjort det ska jag precis hoppa när jag känner hur marken försvinner för mig. Jag kollar ner och ser att golvet har rasat, jag hänger med en hand i fönsterkarmen. Alla tre våningar under mig har rasat in och bara väggarna är kvar.

Jag känner hur elden slickar mina ben och vill svälja mig. Jag försöker få upp min andra hand, jag är så svag av röken att jag inte kan andas ordentligt, så svag att jag inte kan byta form. Svarta fläckar börjat täcka mitt synfält och jag drar av svetten som rinner ner i mina ögon på min arm så att jag kan se något. Fönsterkarmen börjar vikas av min vikt, tills den lossnar helt och jag sväljs av elden. Jag skriker och hör hur flocken ropar mitt namn. Det känns som en evighet när jag faller och slår mot de olika våningarna som viker sig för min vikt och jag fortsätter falla. 

När jag landar på marken, slås andan ur mina lungor och jag försöker förgäves att få tillbaka den. Jag flämtar efter luft men det finns ingen, det ända som fyller mina lungor är rök. Min hud bränns och jag undrar hur länge det är kvar tills allt är över.  Jag sluter mina ögon och hoppas att det här är slutet när känner jag hur mina ben byter plats och jag blir stor väldigt stort. 
Med vingar och fjäll.