Den sista formbytaren

Kapitel 4

Lucy

Mörker är allt jag ser. Ibland tror jag att jag hör röster, men dem är som svaga ekon. Man kan inte höra vad dem säger men de finns där. Jag känner inte igen dem men de får mig ändå att känna mig lugn.

Sen ser jag ett starkt ljus, det ser ut som en person. En kvinna rättare sagt. När hon kommer närmre känner jag kraften som kommer från henne. Hennes hår är svart som natten men det är hennes ögon som man lägger märke till. Dem ser ut som två månar. Stjärnorna sitter som en slöja i hennes hår och om jag får säga det själv är hon väldigt vacker.

"Mitt barn" säger hon lugnt

"Vem är du?" undrar jag ganska förvirrad. Vad är det här för dröm?

"Jag är din skapare, månens gudinna" säger hon.
Jag nickar och visar min nacke så att hon vet att jag respekterar henne.

"Varför är jag här?" Frågade jag

"Du blev skadad när du slogs mot jägarna" säger hon sorgset "dina skador har läkt men du måste vila inför de strider som kommer" säger hon

"Vilka strider?" Undrar jag

"Jag är här för att berätta om ditt öde. Ett stort hot är på väg mot dig och du måste försvara dig och de omkring dig" säger hon

"Men varför just jag?" Undrade jag

"Du är den sista formbytaren på jorden och du är den ända som kan förgöra dem som vill skada dig" säger hon "Tror du att du fick dina krafter bara för att skydda dig? De är menade att skydda den hela övernaturliga världen" säger hon med höjd röst

"Okej, men hur?" säger jag försiktigt för att inte reta upp henne mer.

"De måste du ta reda på själv. Nu är det dags för dig att vakna" säger hon lägger handen på min panna. "Vi kommer nog träffas igen, Lucy" Sen är hon borta och jag öppnar mina ögon.

Jag drar snabbt efter andan och sätter mig upp, ljuset bländar mig först och jag blinkar för att få synen tillbaka. När jag ser mig omkring ser jag att jag är i ett rum. Ett sovrum tror jag. Jag har en nål som går in i min högra arm. Jag drar ur nålen från min arm och kliver ut ur sängen. När jag ställer mig upp viker sig mina ben och jag ramlar ihop på golvet. Jag tar stöd mot sägen och ställer mig på vingliga ben.

Jag lyssnar på min omgivning och hör ett lätt nynnande från ena dörren så jag gömmer min lukt och letar efter en väg jag kan fly genom. På ena väggen ser jag ett fönster och kollar om det finns någon öppning. Till min tur går den att öppna men när jag precis är på väg att hoppa ut hör jag dörren öppnas.

"Men kära nån" hör jag en kvinnlig röst säga förvånat.
Så nära... tänker jag för mig själv.

Jag vänder mig långsamt om och ser än kvinna som är ungefär 50 år. Hon stirrar på mig men hennes blick ser glasartad ut. Då förstår jag, hon kontaktar andra från flocken. Så jag vänder mig om och hoppar ut genom fönstret, innan jag landar ändrar jag till en leopard och börjar springa mot skogen. Det går inte lika snabbt som det brukar göra eftersom jag har varit stilla liggande ett tag.

Det tar inte lång tid innan jag hör vargar yla bakom mig. Så jag ökar takten och springer mot bergen, jag hoppas att de inte känner igen sig där uppe. Men efter ett tag börjar till och med jag att tappa bort mig.

Jag tror att de inte kan hitta mig nu. Det känns konstigt att gå och jag undrar hur länge jag varit borta. Jag letar efter små pinnar och torra blad så att jag kan göra den brasa.
Jag tänker inte låta den brinna länge för då kan dem se röken. Sedan lägger jag mig ner och vilar ett tag. När jag inte hör någonting på ett tag så slappnar jag av och somnar.

Ljudet av åska och vinden som sliter i trädens toppar väcker mig. Brasan hade slocknat och nu är det väldigt kallt. Jag ser mig omkring och ser en del smådjur grottans hörn. Jag ändrar till min björn så att jag kan hålla värmen. Jag ligger där ett tag, tills åskan har lugnat ned sig. Efter ett tag somnar jag igen.

Mikael

När jag kliver ut ur duschen kontaktar min mamma mig. Hon använder tankelänken och säger att formbytaren har vaknat. Så jag springer till mitt rum och kastar på mig kläderna och skyndar mig mot sjukhuset, men när jag kommer dit ser jag min mamma stå och kolla förvånat på fönstret.

"Var är hon?" Säger jag snabbt. Jag kan knappt vänta på att få träffa henne.

"Eh... hon hoppade ut genom fönstret" säger hon långsamt och försiktigt.

"Va!" Jag springer fram till fönstret bara för att få se en vit leopard springa in i skogen.

"Spårare och krigare möt mig utan dör huset, NU!" Skickar jag ut genom tankelänken innan jag hoppar ut genom fönstret. Inom några sekunder är dem flesta av spårarna och krigarna framför huset.

"Formbytaren har rymt, och vi måste hitta henne" säger jag och sätter av in mot skogen.

Vi letar i några timmar men när det börjar regna drar vi oss tillbaka. Vi får fortsätta i morgon tänkte jag. När vi kommer tillbaka kommer min mamma fram till mig.

"Jag är ledsen gubben, men när jag kom ut från badrummet var hon i fönstret och hon hoppade ut när hon såg mig." säger hon och låter ledsen.

"Det är okej mamma, vi kommer hitta henne igen" säger jag mest för att övertyga mig själv.

Sedan går jag upp till mitt rum och går och lägger mig, men jag kan inte sova när jag inte vet om hon är säker. Så jag ligger bara där och stirrar på den mörkblåa väggen.

Jag måste hitta henne...