Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

0.1

Mika

Glädje gånger tusen, går mot smärta gånger tusen, går mot död gånger tusen.

Billyktorna bländar mig innan det slår emot. Kallt, blött, mörkt.

<><><><><><><><>

Jag känner inget. Jag ser inget. Jag hör inget. Eller det tror jag i alla fall inte.

Borde jag inte det? Borde jag inte känna blodet forsa? Borde inte mitt huvud värka som in i helvete? Borde jag inte höra sirener tjuta så högt att öronen ramlar av? BORDE JAG INTE SÅ JÄVLA MYCKET JUST NU, MEN SOM JAG UPPENBARLIGEN INTE GÖR?!

Paniken kryper under huden. Vad är det som händer? Var är jag? Vem är jag? Men hallå, skärp dig! Har någon någonsin blivit klok av att hetsa upp sig? Nej exakt, så lugna ner dig nu.

Jag försöker andas långsammare, och allt eftersom kommer ljudet tillbaka. Skriken. Någon som gråter. Och så smärtan. I armarna. I benen. I huvudet. I varenda kroppsdel på en och samma gång.

Jag hör ett gällt skrik som överröstar allt annat och sedan övergår till ett klagande stön. Det tar några sekunder innan jag inser att det är jag själv. Jag låter inte ens levande. Jag låter som en död jävla säl eller något.

Det sticker till i min arm och jag känner något segt pumpa in i huden. Det gör ont. Jag vill skrika, men tänker på sälljudet och biter mig själv hårt i läppen.

Smärtan övergår plötsligt till en mjuk känsla. En som påminner mig om marshmallow-fluff eller sockervadd. Mjuk, seg och luftig.

Det är då jag fattar. Det var morfin som de sprutade in. Jag går på droger. Eller går, bokstavligt sett så ligger jag ner. Var någonstans, är en bra fråga.

Jag spärrar upp ögonen för att ta reda på det. Det ljusnar en aning, men det är fortfarande mörkt. Grumligt. Hjärtat stannar i halsgropen på mig. Varför är det svart? Varför kan jag inte se? Jag spärrar upp ögonen ytterligare. Men det händer inte ett skit. Jag stirrar fortfarande in i samma gråa, grumliga mörker. Paniken återvänder.

"Hjälp?" skriker jag. Osäker på om någon är i närheten.

Jag känner en sval hand som försiktigt och mjukt kramar om min arm.

"Vem är det?" säger jag så hotfullt jag kan. Min instinkt säger mig att det kan vara något peddo.

"Men gumman? Det är ju bara jag", hörs mammas sammetslena röst. Jag slappnar av, men paniken lämnar inte min kropp.

"Jag ser inte något", viskar jag. Det känns som om jag pratar med mig själv.

"Jag kan inte se!" skriker jag, när hon inte svarar.

Då ropar hon på en av läkarna som gör en massa lystest.

"Ser du nu? Nu då? Kanske om vi gör så här?" NEJ FÖR I HELVETE, vill jag skrika. JAG SER INTE ETT JÄVLA SKIT.

Det blir mamma som svarar den dumma läkaren genom att börja gråta. Jag gör ingenting. Jag har redan fattat. Han kan inte få tillbaka min syn med ett jävla lysrör. Det kan dem ju lura i någon annan.

Istället försöker jag minnas hur Nutellas mörka ögon ser ut. Ja, det är min hund alltså. Den busigaste, gosigaste och sötaste labradoren i universum. Och ja, jag har döpt honom efter choklad- och nötkletet som finns på burk. För det är det bästa som finns, näst efter marängsviss.

Jag heter Mika Ternström. Jag är sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

_________________

Hej, första novellen här :)

Hoppas ni gillar det!

Ciao