0.7

10.1K 340 101
                                    

Mika

*WEEEEEO, WEEEEEO, WEEEEEO*

Jag vaknar av ett mycket hjärtskärande tjutande. Allvarligt, det låter lika högt som ett billarm. Först tror jag att jag befinner mig i limbo och att jag är på väg att dö, då jag inser att det är den lilla tjockismobilen med objektiva knappar som ger ifrån sig detta öronbedövande oljud. Försöker den återuppväcka en död eller??

Jag sträcker ut armen mot sängbordet och greppar tag i mobilen. Försöker hitta knappen som stänger av det, utan någon större framgång. Istället höjs volymen ytterligare.

"Kukjävel", svär jag högt och slänger iväg mobilen över rummet. Det hjälper inte heller. Den fortsätter att ringa som om det är på liv och död. Enda skillnaden är att det nu är från en annan del av rummet. Typist att gamla oldies ska vara dubbelt så hållbara som smartphones...

Det låter som om dörren flyger upp.

"MIKAELA TERNSTRÖM!" Mamma låter upprörd från vad jag förmodar är dörröppningen.

"Vad?" säger jag och försöker skydda mitt huvud, från ringsignalen som håller på att utrota mitt hörselsystem, med hjälp av min kudde.

"Vi tolererar INTE ett sådant språk i det här huset!" ryter mamma igen.

"EXAKT!" hör jag pappa vråla från undervåningen.

Seriöst. Jag håller på att bli döv av den äckligt jobbiga ringsignalen, och det enda mina föräldrar kan tänka på är mitt "kukjävel". Jag. Lever. Inte. Snälla.

"Nå, tänker du svara?" Jag stönar högt. JAG GÖR VAD DU VILL, BARA DU STÄNGER AV DET JÄVLA OLJUDET!! Men det säger jag förstås inte, för då skulle hon aldrig sminka mig.

"Ursäkta, det var väldigt dumt av mig", kvider jag under kudden.

"Lite högre tack, ditt alarm är väldigt högt." Näe det säger du inte va?!

Mamma är ingen förstående mor denna morgon. Inte alls faktiskt. Överhuvudtaget. Fattar hon att jag kunde ha varit död nu. Men tur för henne, så är jag inte det. Jag är blind. Och om hon inte är varsam är jag snart döv också.

"URSÄKTA, ATT JAG SVOR!" skriker jag högt. Mamma skrockar nöjt någonstans i rummet. Jag himlar med ögonen. Inte för att jag vet om det syns, men det känns i alla fall som vanligt.

"Kan du stänga av alarmet nu, snälla?" kvider jag igen. Mammas steg rör sig i rummet, och så slutligen lägger sig en mjuk, harmonisk tystnad över huset.

"Tack", säger jag trött och drar bort kudden från mitt huvud.

"Vad vill du ha på dig idag, gumman?" frågar hon som om inget precis hände. Ibland undrar jag allvarligt ifall jag och mamma är släkt överhuvudtaget.

<><><><><><><><><>

Jag och Karl-Bertil tar oss upp för trappan och ställer oss utanför skolporten för att vänta på Cornelia. Några minuter senare kommer hon.

"Hej!" säger hon och lägger handen på min arm. "Hur mår du?"

"Jovars, helt okej", svarar jag. "Om man räknar bort min alarmsignal och min mammas icke-existerande ödmjukhet." Cornelia skrattar.

"Det låter som om du haft en toppenmorgon!" Jag nickar bara trött. Alarmsignalen måste definitivt raderas från mobilen.

"Hur gick det igår förresten?" Hon låter nyfiken. Jag skrattar lite. Du skulle bara veta.

Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.Opowieści tętniące życiem. Odkryj je teraz