Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.1

Mika

"Mika var på glassbaren med en kille i eftermiddags", säger pappa vid middagsbordet. Zac och Lydia börjar fnittra.

"Var jag inte, jag var där med Stella", säger jag bestämt och försöker sleva upp lite ris på gaffeln. Jag misslyckas uppenbarligen, för det enda jag biter i är gaffelklorna.

"Stella som föddes med för mycket testosteron?" hörs pappa igen. Jag hör på hans röst att han ler. Han låter alltid så där självgod när han ler.

"Frank!" utbrister mamma upprört. "Vad är det du säger om Stella?"

Jag hör hur pappa skrattar.

"Fråga din dotter", säger han med munnen full av mat.

"Mika, vad snackar han om?" frågar mamma en aning irriterat.

Jag hatar Wincent. Jag hatar hans badboy-beteende. Jag hatar att han öppnade sin käft överhuvudtaget. Jag bara hatar hatar hatar honom.

"Vad är testoste-vad?" hörs Lydias röst.

"Det manliga könshormonet", säger pappa. "Jag och Zac har mycket av det, medan din mamma, du och Mika har mer av ett 'kvinnligt' hormon som heter östrogen. De båda ser till att våra kroppar gemensamt kan producera ett barn genom..."

"Usch! Jag vill inte höra!" tjuter Zac från min högra sida och Lydia instämmer med ett äcklat ljud. Jag håller helt med dem. Jag vill inte höra en föreläsning om hur barn blir till när jag sitter och äter. Inte annars heller för den delen.

Pappa skrattar.

"Nå väl, Stella ska i vilket fall ha för mycket av det manliga hormonet", säger han käckt. Jag vet att tonen är riktad mot mig. En ton som i jag-vet-att-du-hittar-på.

"Vadå så hon har snopp eller?" hörs Zacs förvånande röst. Lydia börjar gapflabba. Jag själv försöker äta upp min mat och är otroligt glad över att inte kunna se mina tvillingsyskon. Kunde jag det skulle jag ha slagit till dem, oavsett vilket straff jag skulle få. De är så sjukt omogna så det finns inte.

Mamma skrattar till lite.

"Nädå gubben, det tror jag faktiskt inte. Mika försöker nog bara dölja att hon faktiskt träffat en kille." Pappa skrockar menande och tvillingarna börjar retsamt att peta mig på armarna. Tack mamma? Du ska föreställa min mor. Du ska hjälpa mig ur situationer som dessa.

"Vad heter han?" viskar Lydia i mitt öra. Eller rättare sagt, tror att hon viskar. I själva verket gapar hon så min trumhinna är på väg att sprängas.

"Inget", fräser jag. Tvillingarna blir hysteriska.

"'Inget'? Det kan man väl inte heta?" Zacs röst är pipig. Som en av ekorrarna i Alvin och gänget, fast tio gånger värre.

Jag reser mig hastigt upp och rycker åt mig Karl-Bertil. Oturligt nog så kan jag inte storma ut. Det tar liksom ett par minuter innan jag har lyckats ta mig ut ur köket.

"Mika, förlåt", hörs mammas röst flera gånger, innan den riktas mot pappa. "Frank, nu var du faktiskt elak."

<><><><><><><><>

När jag äntligen kommer upp på mitt rum är jag helt slut. Både för att jag försökt jäkta ut från köket, men också för att min familj är ultimatkorkad. Jag och Wincent? Nejnejnejnej.

Jag stryker lite lätt med handen över pannan. Jag har huvudvärk. Inte speciellt konstigt egentligen. Hela den här dagen skulle kunna döpas till TROUBLE. Det är en sådan där dag man vill undvika. Perfekta dagen för skolk som man inte behöver få dåligt samvete för. Man är liksom värd att skippa skolan. Och jag skolkade faktiskt idag. Det är inget jag ångrar. Sällskapet däremot. Ugh...