Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

3.6

Mika

Jag ringer på dörrklockan. Jag vet att han inte är hemma. Han är säkert ute och röker. Odlar cancer. Rätt åt honom.

Jag stryker snabbt bort en tår som envisas med att rulla längs med min ena kind. Det var inte min mening att pressa honom. Jag ville bara få honom att förstå att jag vill ta del av hans liv, för jag kommer att stanna. Det kvittar vad han säger. Jag är hans. Han måste förstå att jag menar allvar. Jag klarar mig inte utan honom. Och jag har sett hur han försöker. Han tror att han inte kan vara bra, men jag vet att han kan det. Han måste bara börja tro på det själv.

Dörren gnisslar till.

"Mika! Hej!" Bianca låter glad. "Wincent är inte h-"

"Jag vet", säger jag snabbt och fingrar på kanten av min tröja. "Jag råkade typ skrämma iväg honom." Bianca skrattar till.

"Skrämde du honom? Det tror jag inte på, den killen är svårskrämd." Återigen, jag vet. Det enda som skrämmer honom är känslor. Och smärta. Enligt honom är känslor lika med smärta. Han är rätt så feg.

"Det är en lång historia, kan jag få komma in?"

"Självklart!" svarar hon och tar tag i min arm. Hjälper mig av med skorna och leder mig fram till en stol i köket, trots att jag har Karl-Bertil skyltande i min hand. Men hon verkar ignorera honom. Bianca hjälper mig för att hon vill, inte för att hon känner att hon måste. Det gör mig glad.

"Pappa har bakat igen, vaniljhjärtan, vill du ha?" frågar hon och jag hör henne slamra med koppar eller glas. "Kaffe?"

"Ja tack", svarar jag och stryker med händerna över mina bara lår. Efter vårt lilla bråk drog jag bara hastigt på mig ett par mjukisshorts och en stor t-shirt. En av Wincents. Jag drar i ena tröjärmen och luktar på bomullstyget. Den luktar som honom. Jag fylls med ett behagligt lugn. Jag vill egentligen inte gå bakom ryggen på honom, men vägrar han att prata med mig så får jag helt enkelt ta en annan väg. Dessutom är det ett bra sätt att lära känna hans syster. Tror jag, åtminstone.

Bianca sätter sig bredvid mig.

"Shoot", säger hon när hon har placerat en kopp mellan mina händer. "Vad har han gjort?"

Jag kväver ett skratt. Att hon direkt ställer sig in på att det är Wincent som har gjort något fel. Jag vill väl inte påstå att han inte var delaktig i vårt gräl, men hade inte jag varit så frågvis hade han kanske inte känt behovet av att sticka sådär tvärt. Som jag tidigare nämnt, personliga frågor gör honom besvärad.

Jag tar en klunk av kaffet och ställer sedan ner koppen framför mig på bordet.

"Wincent har berättat för mig hur er mamma dog och så", börjar jag och pausar. Inväntar Biancas reaktion. Blir det gråt, tystnad eller kanske vägran från henne också? Men till skillnad från honom säger hon åt mig att fortsätta. "Jag vill liksom att han ska kunna prata om allt med mig, men han drar sig undan från ämnet hela tiden. Inte för att jag inte förstår det, det gör jag, men det verkar som om han inte kan släppa att hon 'valde att lämna er'. Du verkar ju ta det lättare?"

Bianca tar ett djupt andetag, som om hon försöker tänka ut vad hon ska svara.

"Wincent och mamma hade inte en så nära relation under slutet av hennes sjukdomstid... Hon var deprimerad, det antar jag att han har berättat?" Jag nickar. "Grejen är att Wincent inte fick reda på hur sjuk hon faktiskt var. Han var inte hemma så mycket, han hade fotbollen och skolan. Det låter kanske inte troligt, men på den tiden var han faktiskt något av vad man skulle kunna kalla en pluggis. Hans framtidsplaner var givetvis att satsa på fotbollen, men han var ändå väldigt inställd på plugget utifall att det inte skulle gå vägen med fotbollen." Jag försöker se Wincent framför mig med en massa skolböcker och anteckningsblock. Det känns väldigt lustigt, men ändå gulligt på något vis. Synd att han struntade i både fotbollen och det.