Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

0.2

Mika

<< tre veckor efter olyckan >>

Tiden på sjukhuset hade varit extremt jobbig. Inte på grund av att jag inte kunde se och att det fanns så otroligt mycket som jag inte kunde göra, (förutom att typ lyssna på musik, vilket i och för sig var extremt tråkigt i sig att göra 24/7, men det gjorde åtminstone att jag kunde få lyssna på hur hög musik jag ville utan att någon klagade, det var ju som sagt det enda jag kunde göra som var någorlunda tonårslikt,) men det var alltså inte det jobbigaste. Det var nämligen alla sms som jag inte kunde läsa. Mamma hade ringt runt till mina närmaste vänner och sagt att jag förlorat synen och inte kunde hålla kontakt med dem via mobilen. Dessvärre gjorde det bara att sms:en blev fler. De verkade inte fatta faktumet av att ifall man är blind så kan man varken se eller skriva sms. Nej de öste på med sympati och fan-vad-jobbigt-meddelanden. Till och med folk som jag inte kände och deras kompisar skickade som galningar. Pling. Pling. Pling. Pling. Det var det enda av dem jag kunde ta del av. Ett evigt plingande av meddelanden jag aldrig någonsin skulle kunna läsa ens om jag försökte.

Aaarrrghh! Jag stod inte ut! Det är väl inte så att jag vill påstå att jag var så extremt beroende av min telefon så som vissa andra innan heller, men jag var helt klart inte beredd på att aldrig mer kunna använda den igen och istället behöva återgå till en sån där tjock liten med objektiva knappar som typ mammas lilla Nokia. Dessutom med en blindassistent inbyggd. Tryck översta knappen för JA. Tryck på knappen till vänster om knappen för JA för NEJ. För att bli kopplad till Batman tryck på den tredje knappen i andra raden.

Okej, kanske inte det sista då, men ni fattar.

Jag sträcker ut armen åt sidan. Känner efter var sängbordet står och flyttar sedan handen lite neråt. Där är han. Min ledsagare. Min icke älskade (men tyvärr nödvändiga) vän. Mina damer och herrar, låt mig få presentera: Karl-Bertil!

(Min blindkäpp alltså)

Jag griper tag i honom (låter extremt misstolk men är sant) och reser mig upp. Han snuddar marken framför mina fötter för att jag inte ska gå in i något. Han leder mig alltså genom mitt eget sovrum som jag bott i sedan jag var tre.

Tro mig, jag trodde faktiskt att jag skulle vänta med användandet av käpp tills jag åtminstone nådde pensionärsåldern. Jag hade väldigt fel. Det blev visst nödvändigt redan i tonåren. Sad but true.

<><><><><><><><>

Jag hör hur mamma öppnar skolporten och griper tag i min arm. Hon insisterade egentligen på att jag skulle ha Karl-Bertil med mig, men jag vägrade. Jag vill inte att de direkt ska se ner på mig som om jag är en hjälplös liten insekt fångad i en burk.

Jag hör en massa klapprande fotsteg. Men jag kan inte urskilja var och hur långt ifrån mig de befinner sig, det är alldeles för många andra ljud. Mamma kramar mig lätt i armen.

"Är du säker på att du klarar dig?" Jag vill inte säga nej på den frågan, även om det egentligen borde vara svaret.

"Ja, du kan gå nu", säger jag tyst. Om det är pinsamt att bli ledd av Karl-Bertil i skolan, så är det pinsammare än pinsammast att bli ledd av min mamma. Folk skulle undra vad det var fel på mig, som plötsligt hade sin mamma med sig överallt.

Någon kommer fram till oss. Jag kan inte se vem, (no shit), men ljudet från personens lätta gång säger mig att det är en kvinnlig individ.

"Hej", säger denne och en hand läggs på min axel. Jag känner igen rösten. Det är Stella, en av mina bästa kompisar.