Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.2

Mika

"Ring mig när du är hemma baby, okej?" Stella drar mig intill sig och ger mig en kyss på kinden. Hon luktar gott. Den nya parfymen hon har klär henne. Hon snubblar till och håller på att dra med mig i fallet. Vi börjar skratta.

"Ah, jag är så full", fnittrar hon. Jag är inte full. Men tillräckligt påverkad för att börja skratta åt random saker. Stella har lättare för att bli full än mig.

Vi hade haft girls night och kollat på Teen Wolf. Felice och Karin låg hemma och spydde så det var bara jag och Stella. Tills hennes äldre halv-bror Erik kom in med ett par ciderburkar och "behövde sällskap". Det slutade med att vi hånglade. Jag och han då. Faktiskt hånglade Stella och Erik en stund med, tills vi alla kom på att, fan vad fel det blev. Ja ja, det hände inget mer i alla fall. Så helt incest blev det ju inte...

Men nu stod vi här på trappen utanför deras hus, Stella och jag. Erik hade däckat på soffan. Tror han hade druckit en hel del innan han kom in till oss, för han om någon, däckar inte av bara cider.

"JAG ÄR SÅÅÅ FUUUUULLLL", skriker Stella ut i kvarteret och skrattar högt. Jag kan inte låta bli att fnissa. Hon ser så lustig ut på något sätt.

"Jag måste nog gå nu, vill inte få utegångsförbud", säger jag och tar tag i hennes händer.

"Meh, du kan la sova hääär? Mickis please?" Stella bönar och ber. Kör ut underläppen i ett sadface som bara får oss att gapflabba.

"Men vi bestämde ju att jag skulle gå hem", säger jag och kramar henne en sista gång.

"Ja ja", gnäller hon och går upp för trappen. "Jag älskar dig!" Hon formar ett hjärta med händerna.

"Och jag dig. Hej hej!" säger jag och ger henne en slängkyss innan jag börjar gå längs trottoaren. Klockan är strax efter tio och det är vår, så det är inte supersent. Jag brukar rentav tycka det är rätt mysigt att gå hem i mörkret. Jag gillar att lyssna på tystnaden. Suset från träden.

Den behagliga tystnaden avbryts av ett surrande ljud. Surrandet kommer från bakfickan på mina jeans.

Jag suckar och drar fram mobilen. Det är mormor. Klockan tio på kvällen? Måste ha hänt något.

"Hallå?" säger jag frågande.

"Hej älskling, jag håller på med det här fejsbooken eller vad ni kallar det? Jag förstår inte det här med att gilla? Varför vill folk veta det?" Jag ler för mig själv. Ja du mormor. Möt 2000-talets ungdomar. Status mäts i likes...

"Om man gillar något och trycker gilla så kan andra se att man gillat och på så sätt också gilla det", säger jag och sparkar på en sten framför mig när jag går. Den rullar ner i en sådan där brunn med galler.

Mormor låter oförstående i telefonen.

"Gillat att nån gillat och gillar...? Kan du berätta en gång till är du snäll?" Jag suckar lätt.

"Alltså om du gillar kan andra se att du gillat och..." Jag tar en paus. "Mormor, vet du vad. Tänk inte på det. Gilla om du tycker om något bara, okej?" Mormor hummar och skrattar till.

"Vart är du någonstans stumpan, det låter som du är utomhus."

"Jag är på väg hem från Stella", säger jag och börjar springa lite lätt över vägen till andra sidan.

Då hörs plötsligt ett ilsket tutande. Jag flämtar till och vänder mig om. Billyktorna är bländande och rör sig flera meter närmare mig för varje sekund som går. Det är nu man ska springa, men jag kan inte. Benen är paralyserade. Som fastgjutna i marken. Varför springer jag inte?