Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

0.6

Wincent

Det brusar i öronen på mig och det svarta runt omkring mig börjar avta, men smärtan rusar fortfarande som en het eld i bröstet. Osläckbar. Det är som om den tänts på nytt, från att ha legat undangömd i ett par år. Känn inget. Inget.

Jag ser in i Mikas ögon. Vad fan håller jag på med? Jag vill slå bort blicken. Släppa taget om henne. Hon har inget med det här att göra. Hon vet inte. Jag behöver inte vara arg på henne.

Men just nu kan jag inte släppa henne. Hennes mörkblåa ögon har fångat mig. Drar i mig. Får mig att drunkna i dess djup. Plockar fram alla känslor jag så länge förnekat. De drar ut dem ur de mörka skrymslena ur min kropp. Trots att jag lägger på blockaden. Trots att jag kämpar så hårt för att dölja dem. Jag får en känsla av att hon ser in i mig, men sedan kommer jag på att det gör hon inte. Hon bara är.

Hur kommer det sig att ett par ögon som inte kan se ändå kan vara så vackra? Ändå typ, kan ge känslan av att förstå så mycket?

"Ehm", mumlar Mika lite stelt.

Jag känner hur det börjar sticka i fingrarna. Jag har hållit dem spända så länge att de är på väg att somna. Jag drar in ett djupt andetag och släpper greppet om hennes tröja. Den är förmodligen uttöjd nu. Förstörd. På grund av mig.

Det börjar svida i ögonen. Jag blinkar snabbt för att stoppa tårarna. Vad händer? Jag gråter aldrig. Framför allt inte för att jag förstört någons tröja. Skärp dig!

"Förlåt", får jag fram och lägger händerna på ratten. Motorn spinner fortfarande som en liten katt. Jag lättar på kopplingen och kör ut från vägkanten. I bra mycket lägre fart den här gången.

Vi sitter tysta. Och med det menar jag inte en sådan tystnad som skulle beskrivas som bekväm. Snarare en som stavas JÄVLIGT OBEKVÄM. I vanliga fall så skulle jag lägga en raggningsreplik nu. Kanske starta ett hångel. Men konstigt nog, så gör jag inte det.

"Vart bor du?" frågar jag och hon vänder huvudet mot mig.

Hur gör hon sådär? Hur kan hon veta exakt hur hon ska vända ansiktet? Jag skulle aldrig gissa att hon var blind, om jag inte visste.

"Sjömansgatan 13", svarar hon.

"Okej", säger jag. Sedan åker vi i ytterligare fem minuters tystnad, tills vi stannar framför hennes hus och jag stänger av motorn.

Huset är en normal, beige trävilla med två våningar. Mer än så kan jag inte säga. Det är ju inte som att jag skulle be om att få komma in.

Hon känner efter med handen längs bildörren tills hon hittar handtaget och öppnar den.

"Wincent", säger hon, precis innan hon går ut. "Då är vi kvitt." Jag tittar på henne. Känner mig som ett levande frågetecken.

"Va?"

"Jag ville inte prata om varför jag bad dig stanna bilen. Du vill inte prata om varför du reagerade som du gjorde. Antar att det är lika med som om inget hände. Alls."

Jag fortsätter se på henne. Hinner inte svara förrän hon har smällt igen bildörren. Sedan går hon där, fram mot huset, med blindkäppen framför sig. När hon har kommit halvvägs öppnas ytterdörren och en chokladbrun labrador rusar ut till henne. Hon sätter sig på huk och stryker den över huvudet med fingrarna. Den svarar med att ge henne en blöt puss rakt på munnen.

Hur jag vet det? Jo, jag sitter ju fortfarande kvar i bilen och tittar på henne som en jävla stalker.

<><><><><><><><><>