Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

3.8

Wincent

Gruset knastrar under mina låga skor när jag marscherar in på kyrkogården. Okej, marscherar är en överdrift. Jag går långsamt. Motvilligt. Pressar mina fötter framåt. Det känns som om jag går i sirap. Hela min kropp skriker i protest.  

Självklart vet jag att Bianca har rätt. Den fjortonåringen är för sjutton smartare än de flesta jag känner. Men att kastas in i verkligheten är just det jag har fasat för, och det är precis det hon föreslår.

Jag synar omgivningen. Labyrinter av grusgångar kantas av stenar i olika nyanser. Det finns en del svarta metallkors också, från förra sekelskiftet, med bleknad gravskrift. 

Allt på kyrkogården är i matta, dova och mörka färger. Som om det är ämnat att vara skräckinjagande. Döden är inget att leka med och bla bla bla... 

Jag suckar och sparkar med foten i gruset. Förstör de raka linjerna som någon stackars kyrkogårdsmästare eller vad det nu heter, har krattat. En tant på en bänk ger mig ett aningen upprört ögonkast. Men förlåt då! Är hon här för grusgången eller döingarna?

Jag för den nittonde ciggen idag, till munnen och drar in ett djupt bloss. Självklart hjälper det inte mot all smärta som virvlar omkring i mitt bröst, oavsett hur djupa blossen än är och hur många cigaretter jag än röker. Klorna därinne envisas med att klösa runt och riva upp mig inifrån. Som om det bor ett ont vilddjur innanför mina revben. En vilsen katt som rest ragg. Redo att slåss för att bryta sig ut.

Jag svänger in på en gång åt höger och får syn på min flickvän och min lillasyster, där de står bredvid varandra med ryggen mot mig. Mika har på sig ett par grå, små mjukisshorts och min blåa t-shirt. Den ser ut som ett mindre tält på henne, men det är bara gulligt. Det rödblonda håret är utsläppt och fortfarande lite trassligt sedan tidigare. Ett svagt pirrande uppenbarar sig i mellangärdet när jag tänker på vad vi sysslade med då.

Men så kommer jag på varför jag är här och det är inte för att fantisera om sex.

Klumpen i halsen återvänder. Jag vill vända och springa härifrån, men jag kan inte. Jag har ingen styrning över mina fötter vars uppgift är att gå. Och de gör precis vad de är skapta för, går. Går rakt in i smärtan. Rakt över minfältet och jag bara väntar mig en plötslig explosion. Sedan mina kroppsdelar utspridda lite överallt, toppat med en massa mörkrött blod.

Jag stannar till och fimpar ciggen mot undersidan av min sko innan jag låter den falla ner i gruset. Jag hämtar den senare. Om jag kommer ihåg.

När jag börjar gå igen vänder sig min syster om och möter min blick. Hennes bruna hår är uppsatt i en enkel hästsvans och hon är klädd i en vit liten jumpsuit. Hon säger något till Mika innan hon går mig tillmötes.

Bianca ler snett och ger mig en lång kram.

"Jag tycker om din flickvän brorsan", säger hon i mitt öra. "Och vet du, till skillnad från dig förstår hon att One Direction är gudaskapelser."

Jag fnyser till när hon drar ifrån kramen, men jag kan inte låta bli att le. Hon är ju för underbar. Någon gång måste jag kidnappa den där Harry Style åt henne eller vad fan han nu heter. 

Mika vänder sig om mot oss och stapplar sig framåt med den vita käppen. Nu när hon vänt sig, lägger jag märke till solglasögonen som döljer hennes mörkt blåa irisar.

"Hej", säger hon försiktigt och biter sig själv i underläppen, precis på det där sättet som får hela min kropp att gå bananas.

"Hej", svarar jag hest tillbaka. Vet inte vad mer jag ska säga. Det enda jag kommer på är: ska vi gå härifrån och aldrig mer prata om detta, men det är förstås inget förslag som skulle gå igenom. Vi är trots allt på kyrkogården av en anledning.