Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

3.3

Wincent

Den gråa villan tornar upp sig framför mig och jag parkerar den vinröda jaguaren på uppfarten. Jag stänger av motorn, men sitter sedan kvar framför ratten.

Jag lyckades vända den kaosartade matchen så att vi vann. Inte för att det hade gjort något om vi förlorade egentligen. Att få ha henne hopkrupen i mitt knä var guld nog. Att få kyssa hennes läppar... Hon var så söt när hon lyckligt sa att hon gjort mål, (vilket inte alls var mål, utan självmål), så söt att jag bara inte kunde hålla mig för skratt.

Jag fingrar fumligt på den svart- och metallfärgade mobilen i min hand. Bara ett knapptryck bort och jag får höra hennes röst igen. Rösten som jag redan saknar, fast det är mindre än en kvart sedan jag snuddade hennes kind med mina läppar och hon mjukt viskade "hejdå finis" i mitt öra. En kvart. Femton minuter. Niohundra sekunder.

Hur kan hon vara så fullständigt jävla perfekt? Och vad är det hon uppfattar i mig som är så bra egentligen? Som gör mig värd hennes omfamningar och kyssar och leenden. Som gör mig värd henne. För det är ju trots allt vi nu. Inte för att vi tydligt har sagt att halleluja, nu är vi tamejfan ihop, nej så är det inte. Men ändå vet vi. Det finns outtalat mellan oss. Jag är hennes och hon är min. Så är det bara. Vi hör ihop. W hjärta M är lika med sant.

Fast jag har inte ändrat hennes namn i mobilen än. Där utger hon sig fortfarande som en professionell livsförstörare, men jag har faktiskt inte vetat vad jag ska döpa henne till. Bara Mika låter inte bra, för då verkar hon som någon oviktig, ingen speciell. Babe känns inte heller originellt. Hon är ju långt ifrån den enda jag kallat det för och jag grimaserar lätt vid påminnelsen. Professionell livsförbättrare kanske? Fast nä, låter som om jag har anlitat henne. Slutligen bestämmer jag mig för att bara döpa henne till ett hjärta. ♥ Åtminstone så länge.

Jag öppnar förardörren och kliver ur bilen. För ner telefonen i bakfickan på mina byxor, innan jag smäller igen dörren igen. Temperaturen har sjunkit drastiskt den senaste halvtimmen i samband med solnedgången, men inte så att jag fryser. Junikvällen är fortfarande ljummen.

När jag kommer runt husknuten märker jag att jag inte är ensam. Lutandes mot det lilla trappräcket står Måns, självfallet med en rykande cigarett mellan fingrarna. Jag ställer mig på trappen bredvid honom och kör ner händerna i fickorna. Väntar på en hälsning, samt en förklaring till varför han står och röker utanför mitt hus klockan halv elva på kvällen.

"Vad fan håller du på med?" frågar Måns dovt med blicken fäst på mig. Han för cigaretten mot läpparna och drar in ett djupt halsbloss innan han fortsätter. "Du vet ju själv att du inte är så där mjuk. Du behöver inte lura henne mer, det är inte schyst mot henne." Han krånglar upp ett ciggpaket ur fickan på sina grå, pösiga jeans med den fria handen och sträcker det sedan mot mig.

Det är lockande, det måste jag erkänna. I det lilla vita, blanka papperspaketet med måtten 55 x 89 x 23 mm, ligger de beigea och vita pinnarna och bara väntar på att bli rökta. Jag kan riktigt höra hur de ropar på mig. Wincent honey, we are smoking hot!

Jag skakar slutligen på huvudet åt honom. Jag ska sluta röka. Visa för Mika att jag klarar det. Eller framförallt; visa för mig själv att jag klarar det.

"Skojar du med mig?" fnyser Måns och himlar med ögonen åt mig. "Really Wincent? Really? Vad mer har hon fått dig att gå med på? Sex efter bröllopet?"

Jag känner frustrationen som en elektrisk stöt ut i fingertopparna och jag tvingas knyta nävarna för att inte kasta mig över honom. Slagsmål leder ingen vart, även om ett blått öga eller kanske två, hade klätt honom fantastiskt bra just nu.