Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

3.1

Mika

Han kysste mig. En mjuk, saftig fyrverkeripjäs som antände då våra tungor möttes. Egentligen är det där en väldigt dålig metafor. En kyss som kändes som en fyrverkeripjäs? Jo, för det är ju fullt normalt att stoppa in en raket i sin mun och bara "NU SKA JAG VARA MED OM EN FYRVERKERIKYSS"?

Jag har aldrig någonsin hört någon som gjort det. Åtminstone inte någon som överlevt och kunnat berätta hur det känns. Det låter inte speciellt mysigt heller, att spränga något inuti munnen. Eller rättare sagt, så spränger man väl hela munnen om man nu skulle få för sig idiot-idén? Maxad nyårskyss kan ju diskuteras.

Men jag kan faktiskt inte komma på något annat sätt att beskriva den. Egentligen ville jag ju avbryta den. Han använde den som en ursäkt för att inte behöva erkänna för mig att han betedde sig nördigt, (vilket faktiskt inte är något att skämmas för), men när hans läppar attackerade mina så kunde jag ju liksom inte "inte kyssa" honom. Trots att jag kysst honom en gång förut, var detta helt annorlunda. Den här kyssen var mer djup, mer laddad. Mina fingrar sökte sig omedvetet till hans hår och puttade bort studentmössan. Det var inte avsiktligt, men just i den stunden var jag bara tvungen att röra vid honom. Röra vid hans luftiga hår som jag visste doftade schampo, hårvax och svagt av cigarettrök. Min andra hand låg kvar bakom hans nacke och lekte smått med de små lockarna han faktiskt hade där, samtidigt som mina egna läppar hungrigt kysste hans tillbaka.

Jag stannade på bjudningen i cirka två timmar, sedan skulle han ut med sina kompisar på någon fest. Men han lovade att han skulle ringa mig så fort han vaknade, så kunde vi åka och bada.

Och det är där vi är nu. Tjugotre minuter över ett, den tionde juni.

Jag kliver ur Wincents bil och känner den ljumma doften av tång och salt. Havet. Det är ovanligt varmt ute för att vara början av juni. Sveriges sommar kan ju inte alltid uppfylla de exotiska kraven om man säger så. Väldigt sällan faktiskt. Men just idag bestämde sig moder natur för att ge Sverige lite hetta.

"Jag kommer inte bada!" försäkrar jag när Wincent flätar samman sina fingrar med mina och vi börjar röra oss mot stranden. Det känns väldigt ovant att han håller min hand. Jag är van att han leder mig med ett kraftigt tag om handleden. Nu håller hans stora hand i min lilla, som om jag vore ömtålig på något sätt.

Wincent skrattar lite lätt åt mitt uttalande.

"Vi får se", säger han bara och fortsätter gå. Det är inte så att jag inte gillar att bada i havet, det är något av det bästa jag vet. Det är bara det, att blindheten har gett mig en skräck jag inte haft tidigare. Skräcken av att inte kunna ha full kontroll över min kropp. Är det mycket vågor och strömt, är jag chanslös. Jag kan ju simma, men skulle jag tappa riktningen... Jag ryser till av tanken.

"Fryser du?" hörs Wincents röst. "Vill du låna min tröja?" Jag skakar snabbt på huvudet. Det är gulligt att han bryr sig om mitt välmående, men herregud, det är tjugoåtta grader ute.

"Nej, jag rös bara utav tanken på att bada", svarar jag genuint och känner hur sandkornen tränger sig in i mina flip-flops, som små pistolskott mot huden. Jag har aldrig fattat grejen med strandskor och sandaler. Det räcker ju med ett steg i sanden innan man vill ta av dem för att de läcker in.

Fast det är klart. På de platser som det faktiskt råder ett mer hett klimat än i lilla Sverige, bränner man väl sig utan.

Wincents hand kramar min.

"Det kommer gå bra", säger han. "Du har ju mig!" Jag sparkar frustrerat av mig ena flip-flopen i ett försök att rädda min fot från pistolskotten.