Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.9

Wincent

... 197, 198, 199, 200.

Jag häver mig upp från golvet. Armarna svider av ansträngning, men jag bryr mig inte. Inte har jag någon tanke på att sluta träna heller, trots att det bultar i tinningarna och halsen är så torr att det känns som om jag precis svalt ett sandpapper. Vilket kanske är värt att prova. Svälja ett sandpapper alltså, på riktigt. Det kan ju inte bli värre än vad det redan är. Eller det kanske det kan? Det kanske är livshotande? Jag kanske dör? Gud så hemskt.

Artonåring svalde sandpapper. Dog dagen därpå.

Jomen visst, feta rubriker skulle det ju bli, och jag är verkligen inte rädd för att dö. Faktum är att det flera gånger varit lockande.

Jag stryker bort min svettiga lugg från ansiktet genom ett enkelt drag med min hand.

Verb: Dö, död - Att vara död. Vad är det för ord egentligen? Vet det ens själv vad det innebär? (Det är ord, bokstäver... De kan inte tala vad jag vet, och jag har inte läst någonstans att de har någon typ av hjärna, så låt mig gissa, nej.)

Men att det korta lilla ordet kan ha så stor betydelse. Död. Det är liksom bara två d och en rund mini-rockring med två små prickar över. Uttalas, ja precis som det står faktiskt: [ø] Precis som ljudet man ger ifrån sig när man inte vet vad man ska säga, "öh". Tre ynka bokstäver. D Ö D.

Ändå blir folk alldeles bleka av det. Det är liksom inte simma, eller sprang, eller laga. Eller varför inte kåt. Det tycker folk inte alls är konstigt. Ifall man säger att man varit och simmat, sprungit runt tjärnen eller att man ska laga mat, det är bara bra.

Visst, skulle man nu nämna högt och tydligt att man är sexuellt upphetsad, så råkar det kanske finnas någon gammal tant på något hem, som plötsligt skulle falla ihop av förskräckelse och få en hjärtattack...

Men däremot; säger man att man funderar på att gå och dö, ja då får alla först den där rynkan i pannan, undrar om man verkligen menar allvar. Och när man sedan säger att, det är fullt allvar, får de panik och stryker en mjukt på axeln och frågar om man möjligtvis inte borde gå till en psykolog eller något, liksom för säkerhets skull. Som om man är ett jävla matteproblem. Kolla med miniräknare för säkerhets skull.

Är det något fel att känna att man vill dö? Är det ytterst konstigt att önska att man ska försvinna så det slipper göra ont? Alla tjatar ju om att när man dör frigörs man från kroppen och känner ingen mer smärta, och bla bla bla. Är det så konstigt att vilja dö då när man hör att smärtan försvinner. När man kanske är jävligt trött på att ha ont och folk snackar om det ljuva livet efter döden. "Nu har stackarn inte ont mer..." "Nu är hon lycklig." "Vila i frid." Ska man bara sitta där då med sin smärta och proppa i sig någon bulle med vaniljkräm eller något, och låtsas att allt är bra. Fast det inte är speciellt bra alls. Fast det är kort sagt, förjävligt.

Av någon anledning blir folk rädda när man säger att man vill dö. De tittar förskräckt på en som om man vore Satans avkomma. Vad tror de egentligen? Jag förvandlas ju inte till ett monster bara för att jag känner för att dö ibland, även om ett liv som monster kanske ändå vore rätt lyckat. Tröttnar jag kan jag ju alltid önska mig ett Beauty and the Beast-moment.

Jag slår hetsigt knytnävarna mot den svarta boxningssäcken. Kroppen skriker av utmattning, men också av en olidlig frustration och rastlöshet. Det kryper i varenda lem.

Ludde och de andra kommer in i rummet. Han ger mig en skeptisk blick.

"Vad fan är det med dig nu då?"