Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

Epilog

15 augusti.

Mika

"Lavendelskorpor?"

"Mm", hummar han och kysser min kind. "Fast egentligen består de av mer choklad än lavendel. Här, testa en doppad i mjölk." Wincent placerar den lilla kakan mellan mina fingrar och jag tar prövande ett bett. Den är knaprig och smakar både lite lavendel och söt mandel, men mest mjölkchoklad. Inte för att jag klagar. Choklad är bland det bästa som finns.

"De är jättegoda", säger jag med ett leende och lutar mig mot hans axel. Vi ligger näst intill på varandra i hängmattan som är fäst mellan två stora lönnar i hans trädgård.

"Jag vet, de är mina favoriter", svarar han. "Mamma brukade baka sådana till min födelsedag." Jag nickar förstående och fortsätter tugga, när en plötslig tanke får mig att dra in andan så att jag sätter smulorna i halsen. Jag sätter mig hastigt upp och hostar våldsamt.

"Är du okej?" hör jag Wincents oroliga, men hesa stämma, då de värsta hostningarna har lagt sig. Jag nickar trött, men kommer sedan på varför jag satte i halsen i första taget.

"Fyller du år idag?!" utbrister jag aningen chockat. Wincent är tyst i några sekunder innan han mumlar ett aningen generat: "Jupp".

"Men varför har du inte sagt något?" Jag känner mig rätt dum. Inte nog med att jag inte visste, det verkar inte som att han tänkt berätta det heller?

Wincent suckar.

"Förlåt, jag antar att det bara var jobbigt för mig att ta upp det innan. Hon var en så stor del av den dagen", mumlar han. Jag suckar och lägger mig ner i hängmattan intill hans axel igen.

"Okej", svarar jag. "Men nu har jag ju inte någon present till dig." Hans flickvän har ingen födelsedagspresent åt honom. Hon visste inte ens att han fyllde år.

Hashtag: Couple-not-goals.

"Det behöver du inte. Det räcker att du håller mig i handen och är här hos mig", svarar han och fattar tag om min hand. Jag himlar med ögonen.

"Du anar inte hur klyschigt det där lät", fnyser jag med ett leende.

Wincent skrattar. Jag känner hur han drar mig närmare intill sig i den trånga hängmattan.

"Fast en kyss skulle vara rätt bra", säger han lågt alldeles intill mitt öra. En gång arrogant - alltid arrogant, verkar det som.

Jag känner värmen från hans andedräkt mot mina läppar. Skulle jag sträcka ut tungan just nu så skulle jag förmodligen snudda vid hans.

"Jaså, det tycker du?" säger jag roat. Han svarar mig inte och innan jag vet ordet av, så är hans läppar tryckta mot mina i en djup kyss. Precis en sådan jag hatar att jag älskar. Han smakar lavendelskorpor blandat med lite rök.

Ja, han röker fortfarande någon gång per dag. Mitt gamla jag skulle ha blivit irriterad, men just nu är jag bara stolt över hur långt han har kommit. Han jobbar på det. Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag stör mig så mycket på det egentligen. Bortsett från att han ökar sina chanser att dö ung eller drabbas av någon lungsjukdom, så är den där röklukten på något sätt en del av honom. Det är liksom Wincent. Eller rättare sagt Badboy-Wincent, som Stella så vackert uttryckte sig, precis efter det att han fått en gratis dos varmt kaffe över sig.

Är det inte ett romantiskt första möte? Jag kan inte låta bli att flina för mig själv.

"Vad är det?" mumlar Wincent roat mot mina läppar.