Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

3.0

Wincent

Ronja lämnade ett helt moln av fruktig parfym i den lilla bubbla jag slutit mig till på festen. Hon stannade inte så länge, skulle ju dra vidare till ett gäng andra mottagningar. Hon försäkrade mig dock, att jag kunde ringa henne närsomhelst jag kände mig ensam under täcket.

Och det var någonting jag troligtvis skulle känna mig ikväll. Ensam. Men inte ensam och kåt. Snarare ensam i fosterställning med hårt slutna ögon och en dos bakfylla. Jag vet inte vad jag hade hoppats på egentligen och jag går igenom i huvudet vilka drömscenarion som finns tillgängliga. Ja, inte är det ett ligg med Ronja i alla fall, det är något som är säkert. På något sätt har jag börjat inse att hon egentligen inte är speciellt attraktiv. Hon kan vara sexig, men det har inte något med hur hon är som person. Snarare hur hennes klädval väcker köttets lustar, hos förmodligen fler än bara mig. Jag menar, det är väl ganska självklart att man får bånge när det enda man kan se är bysten som håller på att trilla ut ur urringningen. Jag vet att "talking body" var det enda jag själv brydde mig om förut också, men det är inte förrän nu som jag fattar hur simpelt det är. Mika är i och för sig också sexig, men det är på helt annat plan. Dels är hon attraktiv som det är, och dels har hon en personlighet. Jag vet inte ens om Ronja har någon. Det enda jag i princip vet om Ronja, är vilken ställning hon tycker bäst om och hur flexibla hennes läppar kan vara.

Jag grimaserar äcklat vid tanken och trummar lite med fingrarna mot låren. Röksuget har blivit värre nu. Inte speciellt konstigt, då jag inte rökt sedan imorse. Men det var för Mikas skull. Hon är inte här nu. Jag vill inte tänka på hur besviken jag är.

Jag placerar en cigg mellan läpparna och för tändarens låga under änden. Drar in den nikotinfyllda röken och kan känna hur axlarna och skuldrorna slappnar av. Jag undrar om jag någonsin lär bli kvitt mitt beroende? Just nu spelar det nog ingen roll. Du kommer dö i förtid, det kanske är precis det hon vill? Kanske står hon där på min begravning med ett litet leende på läpparna som: Vad var det jag sa?
Fast vem fan försöker jag lura. Hon kommer ju inte ens till min student, så varför skulle hon då komma på min begravning? Klockan är visserligen bara fyra, men chansen att hon ska dyka upp nu känns inte speciellt stor.

Jag lutar mig tillbaka och suckar djupt. Jag har tagit studenten för fan! Jag borde inte vara så här låg. Det är det här jag har väntat på sedan jag började gymnasiet, men det känns inte alls bra. Det känns rentav ledsamt. Jag kommer inte gå tillbaka till skolan igen. Det betyder också att jag aldrig kommer få träffa Mika igen. För det verkar ganska solklart att hon inte kommer komma hit. Skolan skulle ändå vara en anledning till att åtminstone få se på henne. För det där lät ju inte alls stalkigt Wincent.

Jag blinkar till och röker ännu ett par snabba bloss. Sedan fimpar jag cigaretten. Dags att bege sig bort mot mina far- och morföräldrar, som sitter samlade vid ett bord. Jag har inte träffat de sedan mammas begravning. Eller snarare, undvikit. I början låtsades jag vara sjuk, men ganska snabbt så sa jag det bara rätt ut. Pappa förvrängde det dock till träffar kompisar, är på skidresa i dalarna, har fullt upp med läxor. Som om något av det vore logiskt. Träffar kompisar i så fall. Läxor gjorde jag inte och jag kan inte ens åka två meter på skidor utan att göra ett face plant.

Mormor skiner upp när hon får syn på mig och jag ger henne ett stelt leende, innan jag böjer mig ner för att ge henne en kram. Bereder mig mentalt för att bli halvt kvävd av deras plågsamt stora kärlek.

"Grattis lille Wincent!" säger mormor glatt och ger mig en puss på kinden. Och så fortsätter det. En kram och dunk i ryggen från morfar. En kram och kindpuss från farmor. Och ännu ett ryggdunk med ett "det var som tusan, så fort åren går" från farfar. Ja, så stor jag har blivit. Nästan vuxen nu. Oj oj oj. Hallå? Jag är faktiskt myndig.