Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

0.3

Mika

"Tre trappsteg upp", säger Cornelia och jag räknar tyst i huvudet. 1, 2 och så 3.

Efter gårdagens latteincident och ett par fler misslyckade försök från mitt håll, spelandes som om ingen bli-av-med-synen-olycka hade skett och som om jag kunde se alla feta dammråttor som låg och jäste i skolsalarnas hörn, gick jag nu runt i skolans lokaler tillsammans med både Karl-Bertil och en blindassistent.

Cornelia Svensson. Typical swede. Min slutsats enligt mammas beskrivning. Hon ska enligt den vara blåögd, blond, medellång, ljus hy och ha ett ansikte prytt av små ljusa fräknar.

Jag ska vara ärlig, jag väntade mig inte speciellt mycket hjälp från henne. Men hon är riktigt trevlig faktiskt. Det är bara synd att hennes jobb suger. Det kan inte vara kul att jobba som ögon åt någon annan. Hade jag nu inte behövt hjälpen, så hade jag gladeligen sagt åt henne att säga upp sig.

Cornelia krokar tag i min arm. Jag förstår att vi nu befinner oss på upploppet i den ökända skolkorridoren. Här kan finnas hinder, allt ifrån redan tuggade tuggummin som lätt kan fastna på undersidan av din sko och bli omöjliga att få bort utan att vidröra dem, vilket i sig är lika med euuuuw gånger tusen.

Sedan har vi det värsta för mig numera. Skrikande och babblande ungdomar everywhere, vilket gör att jag inte kan urskilja en enda med hjälp av ljudet. Det vill säga, jag är inte bara blind här, jag är i princip döv också.

"Fem meter till matsalen", hörs Cornelia.

På en meter går det ungefär 3 steg? Totalt på fem meter alltså 15 steg. Men vi har redan gått typ 9 sen hon sa det så ungefär 4 då. Eller?

Jag går in i något med höften. Och ni vet ju hur ont det gör. Behöver jag ens nämna?

Dessutom glömde jag bort att jag hade Karl-Bertil till hjälp också. Jag hade alltså inte behövt räkna varenda litet steg. Jag hade kunnat låta honom snudda marken framför mig och den jäkla höftsmärtan hade inte plågat mig just i detta nu. Men den smartheten var jag alltså inte tilldelad...

"Det är köttbullar och makaroner", säger Cornelia och jag hör hur hon lyfter en av plasttallrikarna. "Hur många köttbullar vill du ha?"

"Fyra", svarar jag. Skolans köttbullar är nämligen flottiga av fett och känns lite som att tugga på torr och flagnande gummi.

"Det finns ett ledigt bord fem meter framåt och snett till höger. Tror du att du klarar dig dit själv?" Jag nickar.

"Det är okej att säga nej."

"Det går bra!" svarar jag halvt irriterat och håller ett stadigt grepp om Karl-Bertil. Sedan börjar jag gå.

Snart hörs metall mot trä och jag känner efter med handen vart stolen är. När jag hittar den drar jag ut den och sätter mig försiktigt. Uppdrag: ta mig till bordet och sätta mig utan missöden = avklarat.

Det jobbigaste med att vara blind är att jag känner mig så ofantligt handikappad. Jag kan ju knappt göra något själv längre! Förutom att typ ligga ner och sitta på en stol. Herregud, låter som om jag är senil. Det kanske jag är? Whut, nej.

Men om man nu ska lista upp vad som är värst är sminkandet definitivt nummer 1. Jag spenderade timmar framför spegeln på mornarna för att matcha perfekt med outfiten.

Ska man välja mellan frukost eller smink? Självklart väljer man smink. Åtminstone jag. Det slutade nästan alltid med att mamma fick skicka med mig en lunchlåda med smörgåsar och festis eftersom jag typ alltid hade något i sista minuten att fixa till. Frukost på bussen var liksom vardag. Som tur var så är jag inte speciellt åksjuk, så att så länge sminket låg som det skulle så var det inget jag tyckte var ett problem.

Men nu alltså. Nu har sjuttonåringen med drömjobb som makeup-artist blivit blind. Jag kan inte sminka någon eller mig själv längre. Förutom möjligen med mascara. Det sitter ju liksom i benmärgen, rörelser och så. Men jag kan ju varken se om det blir bra eller rätta till ifall det kladdar, så man ljuger väl inte när man säger att den drömmen är körd. Överkörd, like me, om man nu ska vara rolig.

Jag hör hur de andra stolarna runt bordet dras ut och brickor som ställs ner.

"Vem där?" frågar jag och kan inte låta bli att fnissa till åt mig själv. Jag låter ju som något i ett barnprogram.

"Stella, Karin och Felice", hörs det. My friendos alltså.

Wincent

Jag slevar in ett par överkokta makaroner i munnen. När ska skolan lära sig att makaroner kokas i cirka sju och en halv minut. Inte typ nio, som denna skolbespisning verkar tro. Det finns något som heter salt också. Det verkar de inte heller veta vad det är.

Jag vänder mig om mot bordet precis vid mjölkautomaten. Där sitter den där tjejen som spillde skållhet latte på mig igår. En lite äldre tjej, skulle tippa runt tjugo-årsåldern, ställer ner en bricka med mat framför henne. Är hon hennes betjänt eller nåt? Jag suckar irriterat. Får till och med den "lyxiga" skolmaten serverad rakt framför näsan... Ändå verkar hon inte speciellt snabb på att hitta besticken?

Det är då jag lägger märke till den vita metallkäppen som står lutad mot hennes stol. Jag känner igen den. Jag har sett en del människor med sådana på stan. Blinda människor. Men hon kan väl inte vara det, eller? Isåfall har jag ju gjort bort mig.

Jag skrek: "Vafan är du blind, eller?" till henne igår. Hon sa inte ja. Nä vem fan säger ja till det Wincent, när någon vrålar det rakt upp i ens ansikte? Speciellt inte om man är det heller.

Men vad bryr jag mig för? Jag känner ingen sympati. Ingen skam. Kärlek. Inget sånt.

"Fan vad jag är kåt", stönar Oscar bredvid mig med armbågarna stödda i bordsskivan och huvudet mellan händerna.

Förutom det då. Vilken hormonell tonåring är inte det? Och det får jag vara. För kåt betyder nödvändigtvis inte detsamma som kär. Det betyder mer att man träffas, ligger, kramas, säger tack för ligget och hejdå. Ring om du vill ses igen. Enkelt. Sex bara.

"Men ta och knulla upp nån på toan då", säger Måns och suckar. Jag hummar. Oscar tittar upp och flinar till som om vi sagt precis det han ville höra. Vilket vi förmodligen också gjorde.

"Typ hon", säger han och jag följer honom med blicken. Det är hon han tittar på. Lattetjejen.

"Hon verkar rätt lätt att få omkull, om man säger så..." Han skrattar hest.

"Äh, lägg av Oscar. Ta dig en runk", säger jag irriterat. Jag vet inte vad det är som får mig att brusa upp. Jag kanske känner sympati i alla fall? Fast nä?

"Vadå? Hon har go röv!" Oscar sträcker ut med armarna som om han sagt något oskyldigt. Tjejerna från hennes bord verkar ha hört uttalandet om "go röv" och blänger äcklat åt vårt håll.

Jag reser mig upp och kastar resten av de osmakliga makaronerna i restlådan som (som vanligt) är full och förvandlar den näst intill icke ätbara skolmaten till en helt sjukt vidrig sörja, som ger en kväljningar bara av att titta på. Därför tittar jag inte ner. Jag bara håller tallriken i nittiograders lutning över plasthinken och skrapar av med besticken.

Hon som sköljer av tallrikarna har en min som säger att hon tycker sig ha världens tråkigaste och mest meningslösa jobb. Det har du. Men du kan väl se lite glad ut i alla fall? Annars blir vi alla deprimerade.

————————

Hej, hej!

Det var ett till kapitel det. (No shit...) haha.

Nej, men ifall ni gillar det ni läser så skulle jag bli jätteglad ifall ni kunde sprida vidare så jag får lite mer reads!

Ciao :)