Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.7

Wincent

Lavendelskorpor 60 st.
• 100 g hasselnötter
• 50 g mandel
• 100 g mörk choklad
• 2 dl socker
• 1 dl honung
• 1 ägg
• 3-4 msk lavendelblommor
• 1 msk vani....

Jag slutar läsa. Jag vill inte se resten.

Bianca ser oförstående på mig. Min blick faller återigen motvilligt på det lilla linjerade, slitna notebladet på golvet. Det gör ont. Jag vill inte se på det. Ändå stirrar jag. Stirrar på de små snirkliga bokstäverna tills de tycks bränna hål i skallen på mig.

Bianca följer min blick och drar efter andan när hon upptäcker lappen, som måste ha ramlat ut från skåpet medan vi skämtade om starka spritdrycker.

Bianca känner också igen den. Åtminstone handstilen. Och hon förstår vad det innebär. Hur det påverkar mig.

Hon är starkare. Jag hatar att erkänna det, men min lillasyster är starkare än mig. Inte fysiskt förstås, men psykiskt.

"Bull..." viskar hon försiktigt, men tystnar sedan. Som om hon inte vet vad hon ska säga. Antagligen rädd för att göra det värre. Hon vet hur jobbigt det var för mig. Eller, jag har aldrig nämnt det, men jag har en känsla av att det är precis därför hon vet.

"Pannkakan?" säger Bianca tyst. Jag vänder huvudet mot spisen och känner hur det luktar lite bränt. Jag masar mig långsamt tillbaka och tar tag i en stekspade för att vända pannkakan, men innan jag hinner göra något glider redskapet ur handen på mig och slår i golvet med ett öronbedövande ljud. Den är gjord av plast, så egentligen är det inte så farligt. Men tystnaden som ligger över oss gör ljudet mycket starkare och får mig att hoppa till.

Bianca böjer sig ner och plockar upp stekspaden. Sedan börjar hon ta sig an pannkakan som, vi båda två redan vet, är bränd. Jag behöver inte ens se efter för att veta hur kolsvart den är. Det luktar bränd choklad. Bränd kolasås. Bränd pannkaka. Det luktar förstört.

Jag böjer mig ner och plockar upp den tunna anteckningen. Mina fingrar skakar. Jag vet inte varför, för jag har ju inga känslor. Jag vill åtminstone inte ha några. Jag brukar kunna hantera dem. Trycka bort dem. Få dem att bli o-existerande. Men det går inte nu. Det går fan inte alls.

Jag knycklar snabbt ihop lappen till en liten boll och knölar ner den i byxfickan. Jag går bort till köksbordet och sätter mig på en av stolarna. Gnuggar mig lätt i ögonen med händerna, för att inte tårarna ska börja rinna.

Jag kan inte gråta. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man känner saker. Det är sån jag är. Det är sådan jag vill vara. Det är min livsplan. Min utväg.

Planen som är på väg att gå åt fanders. Mika startade nedräkningen. Siffrorna mot explosionen tickar. De bryr sig inte om att jag inte vill. Mika fick mig att minnas. Bara det verkar räcka för att sprätta upp stygnen jag en gång sydde.

"Bull...", säger Bianca igen och sjunker ner på huk framför mig. Jag ser henne i ögonen. Ler påklistrat, som för att visa att allt är okej. Hon suckar tungt och tar tag i min hand. Kramar den.

"Sluta!" viskar hon. "Jag vet att du mår dåligt. Sluta upp med att gömma dig bakom en mask." Mitt leende falnar och jag skakar på huvudet åt henne.

"Allt är bra Bill", säger jag och reser mig upp. "Det är inget fel på mig!" Jag ljuger. Jag vet att hon har rätt, men jag vägrar bli besegrad. Jag är ingen förlorare. Ingen mes. Jag gråter inte ut med en rykande kopp te mellan kupade händer. Andra kanske gör det, men inte jag! INTE JAG!