Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

2.1

Wincent

Jag blundade så hårt jag kunde. Så det riktigt gjorde ont i ögonen. Jag ville inte se. Jag kunde inte läsa det. Som om jag fick ett släng av analfabetism, så fort jag försökte.

Eller så var det bara tårarna, lurandes i ögonvrårna, som fick bokstäverna att smälta ihop och bilda någon slags otydlig smet över det smutsgråa papperet. Kladdiga kulspetsfläckar i marinblått bläck.

Mina händer darrade som asplöv när jag försökte stoppa tillbaka papperet i det svarta kuvertet. Svart som sot var det. Luktade lite av hennes parfym som hon påstod var alldeles för ungdomlig för henne. Just nu ville jag bara pressa det sträva kuvertet mot mina näsborrar och dra in den där "alldeles för ungdomliga parfymen". Blunda och bara ta in henne, hennes doft. Få glömma bort de där bokstäverna jag bara inte kunde läsa. För att de ord som de bildade gav upphov till en så plågsam smärta, vilken man varken kunde undslippa eller pressa bort.

Jag visste inte vad som skulle lägga av först. Lungorna, levern, hjärtat? Det var oklart att säga om de fortfarande var aktiva.

Det enda jag visste,
var att jag aldrig haft så ont.

<><><><><><><><>

Jag biter i toppen av pennan. Äckligt, jag vet. Säkert inte speciellt hälsosamt heller, med tanke på blyertsen.

Om jag bryr mig? Nej, självklart inte. Jag har svårt att tro att en blyertspenna skulle sätta några livsspärrar. Åtminstone inte om man jämför med all sprit, nikotin och weed jag konsumerat de två senaste åren. Faktiskt är det i grunden mitt nikotinberoende som får mig att tugga på toppen av den här gula blyertspennan.

Självklart hade jag kunnat gå ut och röka, men det vore onödigt. Vi har bara drygt tre dagar kvar i detta fängelset, och att snubbla på mållinjen på grund av en rökpaus under lektionen, a.k.a skolk enligt lärarna, är inget jag har lust med.

Som tur är behöver jag inte vänta speciellt länge, för tio minuter senare säger läraren att det är dags att plocka ihop. Ändå låter jag mig själv pinas ytterligare genom att gå i snigeltakt ut till parkeringen, och då menar jag inte snigeltakt i form av snigeln Turbo.

Parkeringen i sig är helt öde. Det är faktiskt väldigt skönt. Jag har inte lust att vara bland folk just nu. Allra minst bland killarna.

Jag för cigaretten mot läpparna och lutar mig mot tegelväggen. Sluter ögonen och drar ett djupt halsbloss. Mina spända käkar slappnar av och jag andas ut. Rökningen gör mig lugn. Det gör den. Kanske för att det är en lättare drog och de flesta droger är kända för sina lugnande effekter.

Jag skulle säga att det funkar ungefär som ett plåster också. Såret skyddas för en stund. Ett slags imaginärt smärtstillande. Men det håller inte för alltid. Efter ett tag korvar det sig i kanterna och ramlar av.

Mina knogar är lätt svullna efter gårdagen. Det är Oscars fel. Jag hoppas han mår som han förtjänar idag. Även om det är lockande, har jag för tillfället inga planer på att slå till honom igen. Det är inte värt det.

Mina tankar förflyttas till Mika. Vi såg på film igår. The Longest Ride. Jag grät faktiskt, jag tror hon märkte det också. Jag vet inte om det var för att det var just henne, men jag kände mig på något sätt så bekväm att jag grät av en film. Inte mer än en enstaka tår, förstås. Men det har inte hänt sedan innan... jag sväljer hårt. Det flimrar till under mina ögonlock.

Röda, blåaktiga märken vid halsen. Lila läppar. Blek hud. Så blek...

Jag slår hastigt upp ögonlocken. Hjärtat tickar som en liten bomb på väg att detonera i bröstkorgen på mig. Varför ska allt med Mika dra fram allt det jag försöker rymma ifrån? Allt det jag försöker glömma? Hon vet inte ens vad det är! Ändå ser hon igenom mig på ett sätt som ingen annan kan.

Enda sedan hon dök upp i mitt liv, har minnena förföljt mig som vålnader i väggarna. Mardrömmarna är tillbaka också. Jag som trodde jag hade blivit kvitt dem för alltid.

Jag tar ett sista bloss innan jag fimpar cigaretten. Jag är alldeles varm i huvudet. Överhettad. För mycket känslor, risk för kortslutning.

Istället för att gå till lektionen som jag borde, går jag till toaletterna. Sköljer ansiktet med iskallt vatten och lutar sedan armbågarna mot handfatet. Möter de grå ögonen i spegeln. Mina ögon. De är mina, inte hennes. Men de är lika. Nästan kopior. Kommer det någonsin sluta göra så här ont?

Jag försöker titta bort, väja undan med blicken. Det går inte, jag är som fångad. Fångad i min egen blick, som påminner allt för mycket om hennes.

Blunda vågar jag inte heller. Ja ni hör, jag vågar inte. Jag är rädd. Badboyen är rädd. Det är jag verkligen, jag är fullständigt livrädd.

Det rycker i armarna på mig. Liksom sticker. En halv sekund senare har jag slagit ena knytnäven rakt i ögonen. I spegeln. Sprickorna förökar sig sicksack-aktigt med ett tyst knastrande. *Knaster, knaster*

Sedan släpper en skärva sitt fäste och den rasar ner i handfatet och golvet, med skärv-kompisarna tätt efter, i ett ljudligt kras.

Jag är för upptagen med att beskåda röran, att jag inte märker de lätta stegen bakom mig.

"Om du slog sönder spegeln nyss, så hoppas jag att du har en jäkligt bra anledning." Jag vänder mig snabbt om. Där står hon. Vita jeans, vinröd långärmad croptop, skor av märket Nike och det rödblonda håret samlat i en fläta vilandes på ena axeln.

Fan vad snygg hon är.

"Den är bra, tro mig." Hon rycker till lite när hon hör min röst, men tar sedan ett litet kliv framåt.

"Wincent?" frågar hon förvånat innan hon fnyser till. "Äh, svara inte. Klart att det är du. Vi verkar ju menade att stöta på varandra hela tiden." Hon fingrar lite på hårsnodden som håller ihop flätan. Hon har faktiskt rätt. Vi tycks mötas överallt. Hade jag trott på horoskop och annat trams, hade jag kanske till och med sagt att det är ödet.

Mika skruvar lite på sig.

"Så, tänker du berätta varför du slog sönder spegeln?" Jag suckar. Jag har aldrig pratat med någon om det. Inte ens Bianca. Jag har aldrig klarat av att prata om det. Jag har alltid rymt ifrån det, trott att det är det bästa. Efter ett tag gav både hon och pappa upp. De intalade väl sig själva att jag läkte på mitt eget sätt. Kanske för att jag spelade välmående. Kanske för att jag själv ville tro på det.

Jag sväljer. Det känns alldeles tjockt i halsen. Skrämmande. Som om jag blottar allt utan att ens ha yttrat ett ord.

"Inte här", svarar jag till slut. "Jag berättar hemma hos mig, efter skolan."