Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

2.5

Mika

"Oh, well, what's a royal ball? I suppose it would be frightfully dull, and boring, and completely... completely wonderful." - Cinderella

Så fort orden lämnade hans mun tappade jag andan. Huden på min arm hettade där hans fingrar greppade. Det pirrade och hoppade i bröstkorgen på mig, samtidigt som jag bara ville ge mig själv en gigantisk facepalm.

Dels för att jag blev så där megalycklig över att han ville ha med just mig på sin studentbal, men också för att jag inte har någon klänning. Balen skulle vara om en dag. Att fixa en balklänning på mindre än tjugofyra timmar är typ omöjligt.

Om man nu inte har en gudmor som också är fe, vilket ytterst få har. Mikaela Ingrid Ternström är inte en av dem.

Men ändå svarade jag ja. Trots att jag mycket troligt skulle få anlända till balen i jeans, så svarade jag alltså ja. Antar att den där lilla femåriga prinsessan i mig hoppade fram. När jag blir stor ska jag bli prinsessa och gifta mig med en prins. Jo tjena, man kan inte bli prinsessa. Det är något man ärver om ens förälder är kunglig. Eller om man råkar bli kär i en prins och sedan gifter sig med den. Då blir man prinsessa. Inte för att det är något man bör hoppas på, då det är minimal chans att en prins blir förälskad i en. Vad är det förresten för framtid att gå runt i stela klänningar och tvingas le hela tiden? Förlåt alla prinsessor världen över, men det verkar sjukt jobbigt.

Jag ville så gärna se Wincents min, hans reaktion. Han svarade bara "Okej, nice," med en neutral ton som jag inte kunde tolka alls. Blev han glad över att jag sa ja? Log han? Tindrade ögonen av lycka? Eller var detta bara något vardagligt för honom? Fråga en brud om bal-dejt. Det var ju inte som att han hoppade runt och sjöng typ Sexbomb av lycka eller något sådant av mitt svar. Det hade jag ju märkt.

Nä detta var bara nice. Vi ska på bal. Nice liksom.

Jag sträcker armarna mot taket och gäspar stort. Jag vaknade nyligen av den objektiva mobilens larm igen. Jag har faktiskt sänkt volymen, men det tycks den inte bry sig om. Varenda morgon rispar det öronbedövande ljudet mina hörselgångar. Lyckligtvis går det snabbare att hitta avstängningsknappen för varje dag som går, så det är väl ett plus i alla fall.

Jag slänger benen över kanten på sängen och famlar efter mjukis-strumporna som jag vet ligger på stolen bredvid. Jag orkar inte bry mig längre om hur sjukt segt allt går. Att vara blind tar tid. Det hjälper inte hur irriterad jag än blir. Det är bara att gilla läget liksom. Min terapeut säger att jag måste låta det ta tid och vänja mig vid min nya "kropp".

Lär känna din kropp Mika!

Jag måste medge att jag hade lust att påpeka för henne att "lära känna sin kropp" är uttrycket alla använder när de pratar med ungdomar om onani, inte någon jävla blindhet.

Ta på dig! Lär dig vad du tycker i skönt! Lär känna din kropp!

Ugh.

Vad jag gör hos min terapeut? Jo, jag lär känna min kropp... Till och med någon med världens lägsta IQ skulle bli dirtyminded av den meningen.

Jag suckar och trär på mig sockarna. Jag drar av en hårsnodd från armen och sätter upp håret i en enkel bulle, innan jag reser mig från sängen. Jag känner mig hyfsat utvilad. Det kan bero på att mamma sa åt mig att inte gå till skolan idag.

"Treorna är ju lediga på baldagen", sa hon. "Du ska med på bal, så det är inte mer än rätt att du också är hemma." Inte direkt normal päron-logik, men, mammor är konstiga ibland. Varför klaga, nu fick jag ju sovmorgon. Mamma ringde nämligen och sjukanmälde både mig och sig själv. Det är nästan så jag börjar undra vems prinsessdröm det handlar om.