Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

3.2

Mika

Tre dagar har flutit på sedan studenten och Wincent och jag har umgåtts alla tre utav de tre. Vi har förutom att besöka stranden, tagit långa promenader med Nutella, hånglat i en trädkoja i skogen, etcetera. Däremot så har vi inte pratat om kassettbandet en enda gång. Så fort vi kommer in på något som har med det att göra, kysser Wincent bort det. Han får mig att glömma allt jag vill säga genom en klassisk mun-mot-mun-akt.

Jag förstår att ämnet är jobbigt för honom, och att han helst vill glömma allt som hänt och börja om. Men att ignorera det lagar inget. Såret, konflikten är fortfarande vidöppen och tynger honom, oavsett vad han påstår. Att jag kommer att gråta och förmodligen också han, gör det hela ännu svårare. Jag vill inte att han ska se mig som där psykologen, men samtidigt, hur ska han någonsin komma framåt om han inte kan ta sig förbi hindren? Jag vill prata om det för hans skull.

Jag suckar lätt och lutar armbågarna mot kundvagnen. Jag är på Ica med mamma och handlar inför ikväll. Wincent ska äta middag med oss och mamma är minst sagt exalterad.

"Här, lägg ner tortillas'en i vagnen så går jag snabbt till glassdelen där borta", säger mamma och ger mig de inplastade bröden. Jag himlar med ögonen, då hennes steg låter som om hon hoppar fram. Det är ju bara en middag. En middag med honom.

"Hej Mika", hörs en obekant och djup röst, när jag har lagt ner tortilla-paketet i kundvagnen. Av gammal vana vänder jag på huvudet.

"Öhm, hej?" svarar jag osäkert. Jag söker i minnet efter någon sorts igenkänning, utan någon som helst framgång.

"Vad gör du här?" frågar den mörka rösten. Känner jag verkligen den här människan? Vad tror hen förresten att man gör i en livsmedelsbutik? Jo du vet, jag är här för att bygga en miniatyr av Eiffeltornet med ostbågar.

"Handlar", svarar jag enkelt, med en självklar ton på rösten. Ber en stilla bön att mamma ska komma tillbaka med vaniljglassen nu.

"Ensam?" Jag ryser till av personens fråga. Det här börjar verkligen skrämma mig nu.

"Nej, med min mamma", svarar jag snabbt. "Ursäkta, men vem är du?" Jag tar ett stadigare tag om Karl-Bertil, redo att fäktas för mitt liv om jag skulle bli påhoppad. Kanske inte speciellt troligt att bli typ "misshandlad" i en livsmedelsbutik, men man vet aldrig. Det är säkrast att vara lite förberedd i alla fall.

Personen verkar tveka en stund innan hen svarar.

"Måns."

Mitt hjärta hoppar över ett slag. Måns? Varför sa han inte bara det med en gång? Jag trodde ju det var en våldtäktsman eller något. Jag överväger att slå till honom med Karl-Bertil i alla fall. Eller med en broccoli.

"Vet du vad Wincent ska göra ikväll?" frågar han neutralt, utan någon som helst känsla. Jag biter mig lite i underläppen. Detta är verkligen skumt. Trots att jag nu vet vem det är, (åtminstone vem hen påstår sig vara), ger rösten mig kalla kårar.

"Han ska på middag hos mig." Varför känns det som om oavsett vilket jag skulle svarat, så skulle det vara fel svar?

Måns hummar lågt.

"Då vet jag." Hans röst är lugn på ett skrämmande sätt. Utan ett adjö, hör jag hans steg avlägsna sig.

Vad sjutton var det där? Jag försöker lyssna om jag kan höra honom närma sig mig igen, men det enda som hörs är sorlet och bippandet bortifrån kassorna, samt det eviga brusandet från kyldiskarna.